Berggylta

Berggyltan tillhör läppfiskarna. Kroppen är hög och nosen kort. Munnen är liten och läpparna tjocka och framskjutande. Ryggen och sidorna är marmorerade i brunt, grönt och rött. Fjällen är stora och kantade med en brun- eller rödgul bård. Berggyltan kan väga 3,5 kg och bli 60 cm lång. Vanlig storlek i våra vatten är omkring 0,5 kg.

Berggyltan är vanlig utmed den svenska västkusten. Berggyltan trivs vid algbevuxen sten- eller klippbotten ned till ca 30 meters djup. Den står ofta gömd i klippskrevor. Födan består av musslor, mask och krabbor.

Fisken är hermafrodit, det vill säga, den lever de första 10-14 åren som hona och byter sedan kön och blir hanne. Leken sker i juni-juli och honan klibbar fast äggen vid underlaget. Ynglen kläcks efter ca 2 veckor och lever i små stim den första sommaren. Alla småfiskar är således honor.

Berggyltan har ett sötaktigt kött och används ofta till soppa. Berggyltan smakar bra året om. Den fångas med krok och garn, men saknar fiskeriekonomisk betydelse i Sverige.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Bergtunga

Den färgrika marmoreringen gör bergtungan till vår vackraste plattfisk. Eftersom den kan ändra färg beroende på vilket underlag den ligger på kan den också ha en gråbrun ton i skinnet och förväxlas därför ofta med andra arter i fiskdisken. Undersidan är vit. Den har ett litet huvud med liten mun och tjocka läppar. Skinnet är slätt med små fjäll och fisken är mycket hal.

Den kan väga upp till 2 kg. Vanlig vikt i våra vatten är 0,3-1 kg. Bergtungan finns på västkusten och i Nordsjön.

Fisken äter havsborstmask, räkor och tångloppor. Bergtungan leker i april – september. Larverna söker sig mot botten när de är 15-25 mm långa.
Bergtungan fångas med trål eller snurrevad.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Bleka

Blekan, även kallad Lyrtorsk, tillhör torskfamiljen och kan vara förvillande lik en torsk men den saknar skägget fram. Ögonen är stora och den har ett tydligt underbett. Kroppen har tre ryggfenor och två analfenor. Ryggen är olivgrön, sidorna guldglänsande och buken vit. I våra vatten väger blekan vanligtvis 1-4 kg och blir 50-70 cm lång.

Blekan förekommer längs vår västkust och i norra Öresund. Den är endast en tillfällig gäst i Östersjön.

Blekan är en stimfisk som gärna håller till på 200 meters djup under vintern. Den vill ha strömmande vatten och håller till vid grund och utefter branter. Under lek-tiden i februari-maj bildar fisken stora stim. Äggen kläcks efter ca 6 dygn. Under sensommaren och hösten söker sig ynglen in på grundare vatten där de uppehåller sig några år tills de blir större och söker sig till havs. Födan består av mask, kräftdjur, musslor och kräftor.

Blekan är en god matfisk som kan ersätta torsken i de flesta recept. Bästa säsong är vår och sommar. Fisken fångas med garn och trål.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Fjärsing

Fjärsingen är en väldigt speciell fisk! Den är relativt liten med långsmal kropp som är något ihoptryckt från sidorna. Främre ryggfenan har vassa fenstrålar och ser ut som en drakfena. Även gällocket har en vass, bakåtriktad tagg. Taggarna är förbundna med en giftblåsa och om man sticker sig på dessa kan det kännas som om man får ett huggormsbett och göra ganska ont. Färgen är brunaktig på ryggen, buken gulvit. Levande och nyfångad har fisken vackert turkos marmorering över rygg och sidor. Munnen är stor och uppåtriktad och ögonen sitter uppe på huvudet. Fjärsingen kan bli 45 cm lång men blir i våra vatten sällan över 25 cm.

I Sverige förekommer Fjärsingen utmed hela västkusten men är sällsynt i södra Östersjön. Fjärsingen är en bottenfisk och ligger gärna nedgrävd på grus- och sandbotten så att endast den främre ryggfenans taggar och ögon sticker upp. Där väntar den på sitt byte som huvudsakligen består av räkor, småfisk och småkrabbor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Havskatt

Havskatten har en långsträckt, nästan ållik kropp med en ryggfena som börjar vid huvudet och slutar vid stjärten. Färgen är i regel gråbrun med mörkare tvärband utefter sidorna. Havskatten kan väga upp till 20 kg och bli 125 cm lång. Vanligtvis väger den 2-4 kg i våra vatten.

Havskatten trivs bäst på stenig botten och finns i Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak.
Havskatten har många extratänder både uppe och nere i munnen. De kraftiga tänderna används till att krossa musslor, eremitkräftor, krabbor och sjöborrar. Detta sliter hårt på tänderna som därför byts ut varje år. Havskattens skinn är väldigt starkt och kan användas till att tillverka bland annat skor, väskor och jackor.

Lekperioden för havskatten infaller under november-mars då honan lägger en äggboll som vaktas av hannen. Bästa säsong är sommar och höst. Havskatten tas som bifångst i trål och snurrevad men kan också fiskas med backor. Eftersom havskatten äter så mycket kräftdjur och blötdjur sätter det smak på köttet så att havskatten smakar lite av skaldjur. Den har ett väldigt fast och fint kött som passar att ha i grytor eller att grilla på grillspett.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Horngädda

Horngäddan ser ut som en tunn och stel långsträckt ål. Den är lätt att känna igen på de långa käkarna. Ryggen är blågrön och buken silverskimrande. Kroppen är täckt av små fjäll som lätt lossnar och de ser då blågröna ut. Rygg-, buk- och analfenor sitter långt bak på kroppen. Horngäddan kallas även Näbbgädda på grund av att dess långa käkar ser ut lite som en näbb.

Horngäddan kan väga 1,3 kg och bli 94 cm, men i våra vatten är den vanligtvis omkring 50-70 cm.

Horngäddan finns längs den svenska väst- och skånekusten under sommaren. Under maj-juni går den in i Östersjön för att sedan vandra ut igen. Då återvänder den till Atlanten. När fisken är liten så äter den plankton och när den blir större så äter den småsill, skarpsill och annan småfisk. Horngäddan har grönt skelett men är inte giftig att äta.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Hälleflundra

Hälleflundran är en plattfisk. Färgen på ovansidan är brunaktig och ibland gråfläckig, undersidan är vit. Fisken är lätt att känna igen på sin stora mun och det är den enda av våra vanligaste plattfiskar som har en konkav stjärtfena. Hälleflundran är vår största plattfisk och kan väga upp till 18 kg för hannar och 35 kg för honor i våra vatten.

Som liten håller hälleflundran till utefter kusterna i Skagerrak och Kattegatt. De fiskas oftast på 50 till 2000 meters djup.

Hälleflundran är en glupsk rovfisk som simmar på högkant när den jagar fisk, bläckfisk och räkor. Hälleflundran fiskas med trål eller krok.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Knot

Knoten är en liten lustig fisk. Den har en spetsigt avsmalnande kropp och ett stort, bepansrat huvud. Färgen är brunspräcklig med röda inslag. Benplåtarna på huvudet ser ut att vara täckta av rimfrost i guld. Sidolinjen har benknölar. Knoten kan bli ungefär 30 cm lång.

Knoten lever mest i Skagerrak och Kattegatt, men kan ibland hittas i Öresund och södra Östersjön.

Den trivs på mjuka bottnar, vanligtvis på grunt vatten, men även ned till 150 meters djup. När det blir natt simmar stimmen upp till ytan. När fisken är liten äter den plankton. Så småningom övergår fisken till att äta små kräftdjur och fiskar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Kolja

Kolja tillhör torskfamiljen och är lätt att känna igen på den svarta fläcken ovanför bröstfenorna. Den har mörk sidolinje och gråaktig rygg med tre ryggfenor där den främre är högst. Sidorna på koljan är silvergrå, ryggen mörkfärgad och buken vit. Munnen är relativt liten med överbett, underkäken har den karaktäristiska skäggtömmen. Koljan kan väga 0,5-3 kg i våra vatten.

Koljan är vanlig i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt och håller sig gärna nära botten på djupt vatten, ned till 300 meter där den äter små bottendjur, bläckfisk och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Kummel

Kummeln är en långsmal och spolformad fisk som tillhör torskfamiljen. Färgen är på ryggen brunsvart, sidorna är grå och buken vit. Ett litet underbett och stor mun visar att det är en rovfisk som gärna tar sina byten underifrån. Kummeln kan väga upp till 15 kg och bli 135 cm lång. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i svenska hav.

Kummeln förekommer i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och påträffas ibland i Östersjön. På vintern håller den till på stora djup i Skagerrak. Den är en nattjägare som gärna äter lysräkor, och för att inte avslöja sig i mörkret är kummeln helt svart i munnen.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Kungsfisk

Kungsfisken påminner om en abborre, men tillhör familjen drakhuvudfiskar. Kroppen är satt och hoptryckt från sidorna och är täckt med stora taggiga fjäll. Rygg och sidor är röda tillsammans med fenorna, buken något ljusare. Ögonen är stora, munnen har ett svagt underbett och på underkäken sitter ofta en liten flik.

Kungsfisken, som också kallas rödfisk eller uer, blir i våra vatten inte större än 60 cm. Kungsfisk fångas året om och fiskas med trål.

Kungsfisken förekommer i Skagerrak men är sällsynt i både Kattegatt och Öresund. Kungsfisken är en djuphavsart och lever gärna på 50-1 000 m djup.

Leken sker i augusti-oktober, men befruktning av äggen sker först i februari-mars. Ungarna föds på djupt vatten i april-juni och är då 5-7 mm långa. Kungsfisken äter mestadels kräftdjur och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Lubb

Lubben påminner om fisken Långa, men är kortare i kroppen. Precis som Långa tillhör den ordningen torskartade fiskar. Fisken är kraftigt byggd. Hela kroppen ger ett kompakt intryck, huvudet är litet, men kraftigt och munnen har ett svagt underbett. Ryggfenan är lång och fenorna är svarta och vita i ytterkanterna. Ryggen och sidorna är ljusbruna eller ljusgrå och buken vitaktig. Vanligaste storleken på lubb utefter den svenska västkusten är 1-5 kg och 60-80 cm lång.

Lubben är en utpräglad saltvattensfisk och förekommer i mindre volym i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt.

Lubben söker sig till djupa, hårda bottnar. Arten är en djupvattensfisk som gärna uppehåller sig på djup ner till 1000 m.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Långa

Långan liknar en blandning mellan ål och torsk och ingår i ordningen torskartade fiskar. Kroppsformen är långsträckt och med lång analfena, lång andra ryggfena, men med mycket kort första ryggfena. Fenorna har ett svartvitt band längst upp.

Långan tillhör numera familjen lakefiskar, fastän den har skäggtöm under hakan och är en saltvattensfisk. Huvudet är litet, men ögonen stora. Färgen är grå på ryggen och övre delen av sidorna. Buken är ljus. Längst ut på stjärtfenan finns ett svart band.

Långan kan väga upp till 35 kg och bli 1,8 m lång. Vanligtvis ligger vikten på 2-6 kg i våra vatten.

Långan är en typisk västkustfisk och förekommer i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt, medan den är mycket sällsynt i Öresund.

Långan trivs ensam eller i små stim. Vanligast håller den sig över sandbotten med stora stenar där den kan söka skydd. Den invaderar gärna gamla skeppsvrak. Fiskas vanligtvis på 300-400 meters djup.

Under april-juni leker den på djupt vatten och samlas då på kända lekplatser mellan Skottland och Island. En stor hona kan lägga upp till 60 miljoner ägg. Ynglen växer fort och är redan efter ett år nästan 20 cm långa.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Makrill

Makrillen är en av våra vanligaste fiskar. Den har spolformig kropp och två ryggfenor. Stjärtspolen är kraftigt avsmalnande och har små fenor. Stjärtfenan är djupt kluven, vilket är typiskt för snabbsimmare. Fiskens färger är starka och vackra med en pärlemorskimrande buk. Ryggen är gräsgrön till blåflammig och har svarta ränder. Det här är ett kamouflage för fisken så att den underifrån skall se ut som den ljusa himlen och ovanifrån som havet. Man kan även se att den är släkt med tonfisken då den har små trekantiga fenor längs med stjärten, likt tonfisken. Makrillen kan väga upp till 0,5 kg i våra vatten.

Makrillen är en säsongsfisk. Under våren och sommaren är den vanlig i Skagerrak, Kattegatt och Öresund och vid enstaka tillfällen i Östersjön. På hösten flyttar den till djupare vatten i västra Nordsjön eller till farvatten väster om de Brittiska öarna.

Makrillen saknar simblåsa vilket gör att den inte kan hålla sig flytande mitt i vattnet som andra fiskar och måste därför simma hela tiden för att inte sjunka. Den lever hela sitt liv i stim och unga fiskar är planktonätare. På gälbågarna sitter långa, täta gälräfständer som silar födan från vattnet. Vuxna fiskar fångar även sill och skarpsill. I Kattegatt och Skagerrak leker makrillen under juni-juli. Den stannar sedan kvar och äter sig fet på småsill innan den vandrar till nordvästra delen av Nordsjön för att övervintra. Köttet är rikt både på fett, protein och vitaminer.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Marulk

Marulken har en bred och tillplattad kroppsform. Det stora och breda huvudet, med en kolossal mun, utgör nästan hälften av kroppslängden. De tre första fenstrålarna på ryggfenan är fria och bildar kraftiga ”fiskespön”. Det är långa spröt med en liten hudbit längst ut som ser ut som ett fiskyngel som simmar runt och med detta ”fiskar” de efter annan fisk. När bytet kommer simmande öppnar marulken sitt stora gap så att fisken sugs in. Marulkens tänder är som gångjärn som kan böjas inåt men inte utåt så att bytet kan åka in, men inte ut.

På undersidan finns kraftiga bukfenor som gör att fisken lätt kan lyfta sig från underlaget. Färgen på ovansidan är vanligtvis rödbrun, brungrå eller brunsvart och på undersidan kritvit. Helst ligger den dold bland alger eller nedgrävd i lera, sand och dy. Den är väl kamouflerad när den ligger på botten. Marulken är en dålig simmare. Den ägnar mesta delen av sin tid med att lurpassa på byten. Den har en stor mun och kan sluka byten som är nästan lika stora som den själv. Marulken kan väga upp till 6 kg i våra vatten.

Marulken förekommer i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt och är också en tillfällig gäst i Öresund och sydöstra Östersjön. Köttet på en Marulk är vitt, fast och sött och jämförs ofta med köttet på en hummer.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Pigghaj

Pigghajen är vår vanligaste haj. Arten har ett karaktäristiskt hajutseende med slank, rund kropp och styva fenor. Färgen är grå, ibland med vita prickar utefter sidorna. Buken är något ljusare. Pigghajen har en kraftig tagg framför bägge ryggfenorna. Skinnet saknar fjäll, men har hudtänder som gör skinnet strävt som sandpapper. Det är en så kallad broskfisk, så istället för gälar har den gälspringor på sidorna.

Honan blir störst och kan väga upp till 10 kg och bli 1,2 m. Hannen kan väga 7 kg och bli 0,9 m lång. I våra vatten är hajarna 80-90 cm. Pigghajen är vanlig utefter västkusten ned till Öresund.
Pigghajen är allätare och jagar bl a småfisk, räkor, bläckfisk och krabbor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Piggvar

Piggvaren har en nästan rund kropp där ögonsidan (ovansidan av fisken) är försedd med stora benknölar, piggar. Den är relativt hög över ryggen och ger ett kompakt intryck. På huvudet sitter piggarna tätare. Piggar kan också förekomma på undersidan. Fisken saknar fjäll. Färgen skiftar från grå eller brunaktig till nästan svart. Undersidan är vit, någon gång med bruna fläckar.

Piggvaren kan väga upp till 25 kg och bli 100 cm lång. Den väger vanligtvis 1-2 kg i våra vatten.

Piggvaren lever mest på väst- och sydkusten samt Östersjön, runt Gotland och upp till Åland. Den trivs på sand-, sten-, och lerbotten, där den lever och jagar. Jämfört med många andra plattfiskar har piggvaren en stor mun och födan består av musslor, kräftor och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Regnbågslax

Regnbågen är en medlem av laxfiskfamiljen som spridits över stora delar av jorden från den amerikanska västkusten. Lättaste kännetecknet är det breda rödvioletta bandet längs sidorna. De svarta prickarna återfinns på sidor, rygg- och stjärtfena. Regnbågen kan väga upp till 15 kg och bli 80 cm lång. Vanligast ligger vikten på vild regnbåge under 1 kg medan odlad väger mer, men sällan över 5 kg.

All regnbågslax som finns i svenska vatten är odlad. Den odlas i hela landet, både i söt- och saltvatten. Ett annat ord på regnbågslax är forell. Smaken är ganska lik laxens och färgen på fiskköttet kan variera från ljusbrunt till rosa, rött eller nästan vitt.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Lax

Laxen är en av våra vanligaste matfiskar och är väldigt nyttig att äta på grund av sina näringsvärden. Gemensamt för alla laxarter är den lilla fettfenan på bakkroppens ryggsida. Kännetecken är den långa spolformade kroppen med ett relativt litet huvud. I havet har laxen silverglänsande sidor med svarta prickar. Laxen kan väga upp till 6 kg i svenska vatten.

Laxen trivs i strömmande vatten och finns i vissa älvar och stora sjöar i Sverige. I Vänern finns en naturlig insjöstam av lax. I samband med leken på hösten gräver laxen ner rommen i bottengruset.

Ynglen kläcks på våren i sötvatten och lever där i 2-4 år. När de sedan vandrar ut i havet, till Östersjön eller Atlanten, kallas de smolt. I havet stannar fisken ytterligare 1-4 år och hinner växa till sig ordentligt. Den kallas nu blanklax och vandrar sommartid hemåt mot älvarna igen.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Rocka

Klorocka och knaggrocka är två skilda arter, men lika varandra. Båda arterna är platta, trubbnosiga och taggiga. Klorockan har kraftiga, räfflade taggar med rund bas. Den har stora taggar på skulderpartiet. Honorna kan bli ungefär 60 cm långa.

Knaggrockan har släta, något ovala taggar. Översida och undersida är skrovlig av små hudtänder. Honan kan väga upp till 18 kg och bli 1,2 m lång. Hannen kan bli 0,9 m.

Båda arterna är vanliga i Skagerrak och Kattegatt, Öresund och delvis i sydvästra Östersjön. De lever på ler- och sandbottnar och födan består av bottendjur och småfisk.
Knaggrockan leker under sommaren medan man påträffar klorockans honor med mogna ägg året om. Båda arterna lägger äggkapslar som kläcks efter 4-5 månader.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Rödspätta

Rödspättan är den mest populära av våra svenska plattfiskar. Den är en utpräglad saltvattensfisk och har fått sitt namn av de roströda fläckarna på ovansidan. Den har små, tunna fjäll och små benknölar i en båge bakom ögonen. Munnen är liten. Färgen varierar efter bottenförhållandet. Rödspättor kan vara enbart bruna medan andra har klara orangea fläckar. Undersidan är vit. Rödspättan kan väga upp till 0,5 kg i svenska vatten.

Rödspättan är vanlig i Nordsjön, utefter kusterna i Skagerrak, Kattegatt och södra Östersjön, upp t.o.m Gotland. Fisken fiskas med trål, snurrevad och garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Rödtunga

Rödtungan är en plattfisk och håller man rödtungan mot ljuset är fisken något genomskinlig. Den känns igen på den grårosa ovansidan och den gråvita undersidan. Kroppen är långsträckt, munnen liten och ögonen sitter tätt samman. Rödtungan kan väga 2 kg. Vanlig storlek i våra vatten är 0,3-1 kg.

Rödtungan är vanlig i Nordsjön samt djupare delar av Skagerrak och Kattegatt. Rödtungan trivs på 40-1500 m djup. Här ligger den nedgrävd i sand och dy. Födan består av bottendjur såsom ormstjärnor, borstmaskar, småkräftor och mjukskaliga musslor.

Arten leker under mars-september. Ynglen övergår till att leva på botten när de är omkring 50 mm.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sandskädda

Sandskäddan är platt och något avlång i formen. Den är gråbrun eller grönbrun på ovansidan beroende på vilken färg underliggande botten har. Undersidan är vit. Över bröstfenan gör sidolinjen en båge, vilket kan vara svårt att se, men är ett kännemärke för arten. Ögonsidan har sträva fjäll, ögonen är något utstående.
Sandskäddan kan väga upp till 1,3 kg och bli 42 cm lång. Vanlig vikt i våra vatten är att fisken väger upp till 0,5 kg.

Fisken lever i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, men är också vanlig i södra Östersjön. Sandskäddan lever på grunda, flata bottnar, ned till 150 meters djup. Små fiskar förekommer på grundare vatten.
Sandskäddan äter borstmask, småfisk och kräftdjur.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sej

Sej är en kraftig, spolformad fisk inom torskfamiljen som liknar sina släktingar, förutom att den saknar skäggtöm. Den har en framskjutande underkäke, stjärtfenan är kluven och färgen är grön till grönsvart på ryggen och silvervit på sidor och buk.
Sejen kan väga mellan 1-3 kg. Sejen är vanlig i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt.

Sej är en utpräglad stimfisk som ofta väljer samma vägar som sillstimmen. Den jagar fiskyngel, sill, skarpsill och kräftdjur som filtreras från vattnet med hjälp av gälräfständer som sitter på insidan av gälbågarna. Under sin intensiva jakt kan den få ytan att ”koka”.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sill / Strömming

Sill och strömming är samma art. Det som avgör vad fisken kallas är var den fiskas. Fångas den norr om Kristianopel i nordöstra Blekinge kallas den strömming. Fångas den längre söderut och på västkusten kallas den sill.
När salthalten i vattnet är låg, blir fisken mindre. Strömmingen är oftast mindre och magrare än sillen. Fisken är relativt liten och silverglänsande med slank kropp. Sillen kan bli ca 25-35 cm lång.

Den simmar i det öppna vattnet från ytan ned till ca 250 meters djup, i stim som kan bli oerhört stora.
Fisken äter djurplankton och småfisk. I Skagerrak och Kattegatt leker sillen på hösten, men i de större öppna haven finns bestånd som leker under vinter eller vår. Fisken fångas med trål, snörpvad samt garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sillhaj

Sillhajen har en kompakt kroppsform till skillnad från den slanka pigghajen. Stjärtfenan är halvmåneformad, dess spets kan tillsammans med spetsen på den höga ryggfenan synas ovanför vattenytan då hajen kryssar fram vid ytan.
Färgen är blågrå över rygg och sidor samt gulvit på buksidan. Hajen har 5 gälspringor, munnen är stor och tänderna kraftiga.

Sillhajen kan väga upp till 280 kg och bli 3,5 m lång. I våra svenska vatten blir den upp till 2,8 m.

Den vandrar över stora områden och ibland kan man se den jaga stim av sill och makrill. Hajar har ett extra sinnesorgan i form av elektroreceptorer som registrerar elektriska impulser från muskler på andra fiskar. Detta använder de för att lokalisera och fånga byten. 
Hajen föder 1-4 ungar, vanligen i maj-juni. Honan får ungar vartannat år.

Sillhajen simmar sällan upp i haven runt Skagerrak, Kattegatt Östersjön och Öresund. Den trivs i det öppna vattnet och är en stark och aktiv simmare. Sillhajen får inte fiskas i Sverige.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sjurygg

Sjurygg är fisken med sju ryggar. Arten heter sjurygg p.g.a sitt mycket ovanliga utseende där ”ryggarna” är rader av benknutor utefter sidorna. Honan kallas för kvabbso medan hannen kallas stenbit.
Fisken saknar fjäll. Kroppsformen är klumpig och hög, munnen är liten. Färgen på ryggen är blågrå, sidorna ljusare och buken röd. Särskilt intensiv är färgen under lektiden. Ombildade bukfenor bildar en sugpropp på undersidan. Sjuryggshonan kan väga upp till 3 kg i svenska vatten.

Stenbit finns mestadels i havet längs västkusten. Det är en saltvattensfisk, men klarar även av att leva i bräckt vatten.

Födan består av maneter, kräftdjur, maskar och småfisk.
Fisken är en dålig simmare och tillbringar stor del av tiden fastsugen på underlaget.

Fisken leker i februari-mars på grunt vatten då honan producerar en äggboll som fästes till fast underlag. Honan lämnar därefter platsen och hannen vaktar äggen fram till kläckning, vilket tar ungefär två månader. Vid kläckning liknar ynglen små grodyngel.

Man tillagar och äter endast hannen dvs stenbiten medan man av honan tar vara på rommen, som kallas stenbitsrom.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sjötunga

Sjötungan känns igen på sin ovala form. Översidan är brun med sträva små fjäll. Undersidan är vit. Den har små bröstfenor, den övre har ytterst en svart markant fläck. Nosen är upphöjd och rundad. På huvudets blindsida (där det inte finns ögon) finns små skäggtrådar som tillsammans med den krokiga munnen är kännetecknande för tungefiskar. Sjötungan har munnen på höger sida. Den kan bli upp till 30-40 cm lång i våra vatten.

I Sverige förekommer den längs västkusten ned till Öresund, men simmar sällan i Östersjön.

Dagtid ligger den nergrävd i sanden. Nattetid är den aktiv och det är också då den fiskas. Den söker efter föda främst med hjälp av luktsinnet och sina känsliga skäggtrådar.

Sjötungan äter smådjur som maskar, tunnskaliga musslor och småfisk. Den går nära stränderna under sommaren och kan då påträffas i älv- och åmynningar. Fisken övervintrar på djupare vatten.

Leken sker under april-augusti. Ägg och yngel lever ett liv i det fria vattnet som djurplankton. När ynglen är ca 8 veckor gamla söker de sig till ett liv på botten. Där byter de skepnad till att bli platta fiskar.

Sjötungan är en mycket uppskattad matfisk. Den fiskas med trål och garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Skarpsill

Skarpsillen är en liten sill med skarpa fjäll och precis som sillen slank i formen med ryggfena och utan sidolinje. Den är silverglänsande och känns igen på de skarpa sågtandade fjällen som bildar en ”köl” på fiskens buk. Skarpsillen kan bli upp till 14 cm lång.

Den är vanlig i Skagerrak och Kattegatt, men det finns även ett stort bestånd i Östersjön, Bottenhavet och i Bottenviken. Skarpsillen är en stimfisk och lever på grunt vatten ned till 150 meters djup. Födan består av djurplankton, fisklarver och fiskyngel. Djurplankton rör sig upp till ytan och ner mot botten, och skarpsillen följer efter.

Leken sker vid olika tidpunkter för olika bestånd av skarpsill; i Västerhavet leker den under april-juli och i Östersjön under mars-augusti. Äggen kläcks efter en vecka och driver med strömmarna.

Fisket sker med stora redskap som bottentrål, flyttrål, snörpvad eller landvad. Fisken måste hållas ”instängd” ett tag, i snörp- eller landvaden efter fångsten för att den skall hinna tömma tarmen. En stor del av fångsten konserveras sedan hel under handelsnamnen ansjovis eller sardin.

Källa: Sjömatsfrämjandet.

Slätvar

Slätvar liknar piggvar, men saknar piggar! Slätvar är tunnare, slankare och lite mindre i storlek än piggvar. Färgen anpassas till omgivningen, från mörkt sandfärgad till nästan svart, ofta med ljusa och mörka fläckar. Slätvaren kan väga upp till 2 kg.

Slätvaren är en typisk kustnära fisk och förekommer på väst- och sydkusten, men är sällsynt i Östersjön. Den lever på sand- och blandbottnar på relativt grunt vatten. Slätvarens mun är stor och den äter sill, tobis, kräftdjur, skarpsill och bläckfisk. Slätvar fiskas inte av yrkesfiskare, men kommer ibland med i näten.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Tonfisk

Tonfisken påminner om en stor makrill. Tonfisken är den största av makrillfiskarna och har en strömlinjeformad kropp som är ämnad för snabbsimning. Kroppen är spolformad och huvudet litet. Fenorna kan fällas in i små slitsar för att minska vattenmotståndet. Ryggen är svartblå och sidorna silverfärgade. Tonfisken kan väga upp till 920 kg och bli 5 m lång, men idag blir tonfisken sällan över 2,6 m i våra svenska vatten.

Tonfisken förekommer då och då i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Den vandrar i stim över långa sträckor. Den närmar sig den svenska kusten under sommaren. Tonfisken tycker om varma hav, men tillhör de få fiskar som kan hålla en konstant kroppstemperatur även vid kallare vattentemperatur, vilket gör att de klarar av våra svenska hav.

Leken sker vid Gibraltar i maj-juni, äggen kläcks efter några få dygn. Efter ett år är tonfisken redan 5 kg tung och växer snabbt. Fisken äter alla slags djur som lever frisimmande i vattenmassan och det är en snabb jägare som driver upp fiskstim mot ytan.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Torsk

Det karaktäristiska för torskfamiljen är att den har tre ryggfenor och två analfenor. Kroppen är lång och huvudet relativt stort. Andra kännetecken är överbett, skäggtöm, ljus sidolinje samt de ljusa eller mörka fläckarna på rygg och sidor. Både färgen och kroppsformen kan variera.

Torskar som lever vid sandbottnar får den typiska grågröna färgen. Torsk från Östersjön är ofta leopardmönstrad. Torsken kan väga upp till 10 kg i våra vatten.
Torsken förekommer i salt och bräckt vatten från Bottenhavet till Nordatlanten. I Sverige är den vanlig i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och in i Östersjön upp till Bottenhavet.

Torsken är en bottenfisk. Den lever på ned till 600 meters djup och är i stort sett en allätare av fisk, kräftdjur, borstmask, musslor och andra bottendjur. Torskens rom och lever tas tillvara och säljs som delikatesser i affären.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Vitling

Vitling tillhör torsksläktet. Fisken är ganska långsträckt, men har ingen skäggtöm som vuxen. Karaktäristiskt är överbettet och den långa spetsiga nosen samt en svart fläck vid bröstfenornas bas. Ryggen är grönbrun, buken vit och sidolinjen brun. Vitlingen har fått sitt namn på grund av dess kritvita kött och för att den lyser vit när man tar upp den ur vattnet.

Vitlingen väger upp till 0,5 kg i våra vatten. Vitlingen är allmän i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt, men mindre förekommande i Öresund och södra Östersjön. Den lever mest på grunt vatten ned till 100 m, men under vintern simmar den gärna djupare.

Födan består främst av småsill, kräftor och mask. Vitlingen leker januari-juni och ägg och yngel lever fritt i vattnet, ganska nära ytan. Som yngel gömmer sig vitlingen för större rovfiskar bland brännmaneternas trådar. När den sedan blir vuxen äter den räkor, borstmaskar och småfisk. Vitlingen fiskas med trål- och snurrevad eller krok.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Ål

Ålen har en ormlik kropp. Den saknar bukfenor och de mycket små fjällen ligger insänkta i huden. Färgen skiftar under de olika utvecklingsstadierna. Som fullvuxen har den svart rygg och gul eller vit buk. Honan blir störst och kan väga upp till 5 kg och bli 1,5 m lång. Hannen blir endast 30-50 cm lång.

Ålen förekommer i nästan hela Sverige, både utefter kuster och i inlandet. Dock inte i fjällregionen eller i vissa delar av sydsvenska höglandet.

Alla ålar leker i Saragassohavet. Larverna följer sedan med Golfströmmen till Europa. Vid ca 3 års ålder når de Europas kuster och kallas då glasål. Honorna går sedan upp i sött vatten medan hannarna oftast stannar kvar vid kusten. Efter 5-7 år startar hannarna vandringen till lekplatserna i Saragassohavet. Honorna måste växa ytterligare flera år innan det är dags att ge sig av.

Ål anses som en stor delikatess och äts rökt, inkokt, luad, halmad, som ålasoppa mm.
Ålfisket bedrivs i april-december med ryssjor, tinor och krok. Ål odlas också och är god att äta året om.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Abborre

Den gröna abborren är lätt att känna igen. De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gulvit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Fjällen på abborren är skarpa och ganska svåra att få bort. Abborren kan nå en vikt av 4,7 kg och bli 51 cm lång. Normalt blir den sällan över 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen. 

Abborren finns i våra insjöar och i det bräckta vattnet i Östersjökustens skärgård. Abborren blir stor i näringsrika sjöar, men kan i sura och näringsfattiga vatten bilda täta bestånd av småvuxna ”tusenbröder”. 

Leken sker på våren och då samlas abborrarna på grunt vatten där honorna lägger ett långt klibbigt band av rom bland vegetationen. 

Som liten är abborren en stimfisk, men äldre och större exemplar lever oftast ensamma. Köttet är magert. Abborren smakar som bäst när den väger under ett kilo. Skärgårdsborna äter abborren ”byxad”, ett bra sätt att filea all fisk, som då får en byxliknande form och bli helt benfri! Abborren kan i rätter ersätta både sjötunga och andra plattfiskar. 

Bästa säsong är höst och vinter. Vanligaste fångstmetoden är nät, ryssjor, mjärdar och krok. 

Källa: Sjömatsfrämjandet

Brax

Braxen har en sammantryckt kropp och ryggpuckel. Munnen är liten men kan skjutas ut när fisken letar efter mat. Alla fenor är mörkgrå och stjärtfenan är djupt kluven. Färgen är gråsvart högst upp på ryggen men kan skifta till grönsvart. Sidorna är mässing- eller silverfärgade beroende på var den lever. Braxen växer långsamt och det tar 7-8 år innan den väger ett kilo. Den kan nå en vikt av 11,5 kg och bli 75 cm. Vanligtvis ligger vikten på ca 1-2 kg i svenska vatten.

Braxen är vanlig i södra och mellersta Sveriges sjöar och åar, men förekommer även längs Östersjöns kuster, ända upp till Bottniska viken. Braxen leker under maj-juni och leken sker nattetid på grunda och vegetationsrika bottnar.

Bästa säsong för fiske av braxen är på hösten. Kommersiella fångstmetoder är nät, ryssjor och bottengarn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Gädda

Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever. Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Fisken väger ungefär 1-4 kg i våra vatten.

Gäddan finns över i stort sett hela landet i sjöar och åar, samt vid kusterna. Den gillar att vara i vassen och på grunt vatten invid strandkanten. Gäddan är en rovfisk och äter andra fiskar. Den brukar stå gömd och lurpassar på sitt byte och anfaller när bytet är tillräckligt nära.

Under våren leker gäddan på grunt vatten, gärna på översvämmad mark. Rommen är klibbig och kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen har klibbkörtlar och sitter fästa vid vattenväxter medan de lever av näringen som finns kvar i ägget tills de måste börja fånga byten.

Bästa säsong är höst, vinter och vår. Fångstmetoden är nät, ryssjor och krok med långrev men yrkes- och husbehovsfisket efter gädda har minskat i landet.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Gös

Gösen har en långsträckt kropp med mörk sidolinje. Ovanför linjen är färgen grå med dragning åt brunt eller grönt. Sidorna är silverfärgade eller grå och buken vit. Den ljusa ryggfenan har svarta stora fläckar och vassa strålar. Små gösar kan lätt förväxlas med abborren. Gösen blir upp till 130 cm lång och kan väga 15 kg, men fiskar från 0,7-3 kg är vanligast i våra vatten.

De största fångsterna tas i Vänern, Mälaren och Hjälmaren. Gösen förekommer längs hela ostkusten, söderut till Södermanland och i Svealands inland. Den fångas med ryssjor, mjärdar, nät och krokredskap.

Gösen trivs bäst i grumliga, näringsrika vatten. Gösen är en rovfisk som är anpassad till att jaga med hjälp av synen under dåliga ljusförhållanden. Gösen är en väldigt god fisk och en av de godaste bland sötvattensfiskarna med ett fast och magert kött.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Karp

Karpen har en hög, kort och något tilltryckt kroppsform. Ryggfenan är långsträckt och stjärten kraftig. På överläppen har den två skäggtömmar samt en i varje mungipa. Färgen är vanligen gröngrå eller mässingsfärgad.

Karpen väger runt 3 kg. Fisken, som är världens mest odlade fisk, lever i lugna älvar och varma dammar i södra och mellersta Sverige. Det förekommer inget kommersiellt fiske av karp, utan är framför allt en odlad fisk och en sportfisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Lake

Laken är en sötvattensfisk med skäggtöm under hakan. Den känns igen på sin långsträckta kropp och relativt breda huvud. Laken har skägg under hakan precis som torsken (kallas skäggtöm), men räknas numera till lakefamiljen. Den har två ryggfenor, en främre kortare och en långsträckt bakre ryggfena. Färgen är grå- eller brunsvart på ryggen med ljusare, fläckiga sidor. Huden känns som läder, men är täckt av små fjäll.

Fisken som är den enda lake-arten i Europa, förekommer i insjöar och vattendrag i hela Sverige samt utmed Östersjökusten. Den kan bli upp till 1,2 m lång och väga 24 kg. Vanligtvis ligger vikten på 0,5-1,5 kg i svenska vatten.

Laken är en kallvattenfisk som trivs i djupa, kalla och syrerika sjöar. Fisken äter mest under den kalla perioden av året och om sommaren är den aktiv under natten. Under december-mars leker den. Ynglen kläcks i det kalla vattnet och lever av gulesäcken de tre första veckorna innan de går över till att äta plankton.

Laken fiskas med garn, krok och ryssjor. Man måste ta bort skinnet innan man tillagar den eftersom det är så segt och slemmigt, men köttet smakar gott.

Eftersom laken gärna är ute och rör på sig under natten på sommaren och ser ut lite som ett stort grodyngel, har man förr förknippat den med troll och andra sagoväsen i folktron.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Lax

Laxen är en av våra vanligaste matfiskar och är väldigt nyttig att äta på grund av sina näringsvärden. Gemensamt för alla laxarter är den lilla fettfenan på bakkroppens ryggsida. Kännetecken är den långa spolformade kroppen med ett relativt litet huvud. I havet har laxen silverglänsande sidor med svarta prickar. Laxen kan väga upp till 6 kg i svenska vatten.

Laxen trivs i strömmande vatten och finns i vissa älvar och stora sjöar i Sverige. I Vänern finns en naturlig insjöstam av lax. I samband med leken på hösten gräver laxen ner rommen i bottengruset.

Ynglen kläcks på våren i sötvatten och lever där i 2-4 år. När de sedan vandrar ut i havet, till Östersjön eller Atlanten, kallas de smolt. I havet stannar fisken ytterligare 1-4 år och hinner växa till sig ordentligt. Den kallas nu blanklax och vandrar sommartid hemåt mot älvarna igen.

Källa: Sjömatsfrämjandet
 

Regnbågslax

Regnbågen är en medlem av laxfiskfamiljen som spridits över stora delar av jorden från den amerikanska västkusten. Lättaste kännetecknet är det breda rödvioletta bandet längs sidorna. De svarta prickarna återfinns på sidor, rygg- och stjärtfena. Regnbågen kan väga upp till 15 kg och bli 80 cm lång. Vanligast ligger vikten på vild regnbåge under 1 kg medan odlad väger mer, men sällan över 5 kg.

All regnbågslax som finns i svenska vatten är odlad. Den odlas i hela landet, både i söt- och saltvatten. Ett annat ord på regnbågslax är forell. Smaken är ganska lik laxens och färgen på fiskköttet kan variera från ljusbrunt till rosa, rött eller nästan vitt.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Röding

I Sverige finns flera olika arter av röding. Den skiljer sig från övriga laxfiskar genom sina små fjäll, sina ljusa fläckar mot silvrig bakgrund och sin spektakulära röda bukfärg i samband med leken på hösten. Fenorna har en orange-röd färg med vita kanter. Rödingen kan väga ca 10 kg och bli 80 cm lång. Vanligtvis väger upp till ett 1 kg i våra vatten.

Den trivs bäst som ensam art i kallt och klart, syrerikt vatten i våra fjälltrakter, men även på större djup i sjöar i Syd- och mellansverige. Röding fiskas med krok och nät.

Röding är en väldigt god matfisk med rött kött som passar bra att tillagas helstekt i panna eller ugn, grilla, röka eller grava. Bäst säsong för att äta röding är under höst och vinter, men den odlade kan köpas året om och det är framför allt den som säljs i butikerna.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Sik

Siken tillhör laxfiskarna, men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.

Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och vill gärna vara i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur. Större sikar blir fiskätare.

Leken sker gärna i rinnande vatten under hösten och tidigt på vintern. Rommen kläcks på våren och ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.

Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikens kött nästan alltid vitt. Rommen används till kaviar. Sik fiskas med garn, ryssjor och krok.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Siklöja

Siklöjan är en liten blank fisk, förvillande lik sillen, men med laxfiskens karaktäristiska fettfena. Den har underbett, till skillnad från den stora siken som har överbett. Ryggen kan vara grå- eller grönskimrande, men buken är silverfärgad. Siklöjan kan bli ca 20 cm och väga ca 100 g.

Siklöjan är en sötvattens- och bräckvattensfisk som förekommer i sjöar i mellersta och södra Sverige samt utefter Östersjöns kust.

Siklöjan är en typisk stimfisk som föredrar kallare vatten. På hösten drar den sig upp i åar och älvar för att leka och honan lägger rom i grus- och sandbotten. Där ligger äggen tills nästa vår då de kläcks.

Siklöja är en god fisk som äts helstekt eller rökt. Av rommen görs den värdefulla löjrommen. När man fiskar siklöjan för att använda rommen är det bäst att fiska under lekperioden under hösten och fram till december. Annars fiskas siklöjan tidigt på sommaren. Den fångas med nät och trål.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Ål

Ålen har en ormlik kropp. Den saknar bukfenor och de mycket små fjällen ligger insänkta i huden. Färgen skiftar under de olika utvecklingsstadierna. Som fullvuxen har den svart rygg och gul eller vit buk. Honan blir störst och kan väga upp till 5 kg och bli 1,5 m lång. Hannen blir endast 30-50 cm lång.

Ålen förekommer i nästan hela Sverige, både utefter kuster och i inlandet. Dock inte i fjällregionen eller i vissa delar av sydsvenska höglandet.

Alla ålar leker i Saragassohavet. Larverna följer sedan med Golfströmmen till Europa. Vid ca 3 års ålder når de Europas kuster och kallas då glasål. Honorna går sedan upp i sött vatten medan hannarna oftast stannar kvar vid kusten. Efter 5-7 år startar hannarna vandringen till lekplatserna i Saragassohavet. Honorna måste växa ytterligare flera år innan det är dags att ge sig av.

Ål anses som en stor delikatess och äts rökt, inkokt, luad, halmad, som ålasoppa mm.
Ålfisket bedrivs i april-december med ryssjor, tinor och krok. Ål odlas också och är god att äta året om.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Öring

Öringen liknar laxen, men har fler prickar och prickarna fortsätter under sidolinjen. Det gör de inte på laxen. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole.
Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida. Arten skiljer sig mycket i utseende och storlek från bestånd till bestånd, men den kan väga upp till 50 kg och bli 110 cm lång. I våra vatten kan den nå en vikt av 15 kg.

Öringen påträffas över nästan hela Sverige i olika bestånd; havsöring, insjööring och bäcköring. Beroende på var de lever skiljer man på öringar som är havsvandrande eller lever i insjö respektive bäckar. De havsvandrande bestånden har, precis som laxen, kläckts i sötvatten och efter några år vandrat ut i havet. När de sedan blivit stora vandrar de tillbaka till den bäck eller å där de föddes för att leka (para sig). Rommen läggs på botten och kläcks sedan på våren.

Öringen är en god matfisk och har ett lätt och fint kött, ofta rött. Den fiskas med garn, krok och fiskfällor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Flodkräfta

Flodkräftan är en sötvattenslevande kräftart som kan liknas vid en liten hummer. Färgen är mörkt blå eller närmare svart, beroende av omgivningen, klorna är kraftiga och hela kräftan har små knottror på skalet. Flodkräftan blir vanligtvis ca 10 cm lång.

Kräftor trivs på fasta bottnar och steniga stränder. De gräver gärna gångar på 0,5-3 meters djup. Kräftor äter bl a småkryp, mask, fiskyngel samt levande och döda växter. De ligger gärna gömda under dagen, men blir aktiva när mörkret faller på. Kräftdjur har alla ett yttre skelett och när de växer måste de byta till ett större skal.

Kräftor parar sig när vattentemperaturen på hösten börjar närma sig 10°C. Honorna bär på ägg under buken i 8-9 månader och ynglen kläcks under maj-juli.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Hummer

Hummer är ett kraftigt kräftdjur med fem par ben. Klorna är kraftiga och olika; en kraftig krossklo och en klenare saxklo. Den kan vara antingen höger- eller vänsterhänt. Färgen är svart eller blåsvart, ibland med orangea eller vita toner, särskilt på undersidan.
Hummern i svenska vatten kan väga upp till 1 kg. Hannen har kraftigare klor och smalare bakkropp än honan.

Hummern förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. Den föredrar hårda bottnar på grunt vatten med sten och grus där den kan bygga en bohåla att gömma sig i under dagen.

Rommen är svart och läggs under bakkroppen. Honan bär på rommen fram till nästa sommar. Larverna som kläcks ut är frisimmande och byter skal ett flertal gånger innan de söker sig ned mot botten. Det tar 8-10 år innan hummern blir så stor att den får fångas. Då fångar man den i tinor.

Hummern äter musslor, snäckor, borstmask och sjöborrar. Den drar sig inte heller för att äta död fisk. Hummern äts gärna kokt/naturell, gratinerad eller används i sallad, soppa eller liknande.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Nordhavsräka

Nordhavsräkan är i levande tillstånd blekrosa och transparent. Kokt får den en röd färg och ju större djup räkan levt på, desto djupare röd färg. Kännetecken är de långa antennerna och det kraftiga pannhornet. Räkan kan bli 185 mm lång.

Nordhavsräkan lever i Nordsjön, Skagerrak, och Kattegatt. Nordhavsräkan är en hermafrodit. Det innebär att den som liten fungerar som hanne för att efter ca 2,5 år byta kön och övergå till att vara hona, vilket den sedan fortsätter att vara under resten av livet.

Räkorna parar sig på hösten och lägger i våra svenska vatten ut sin rom under buken under oktober-november. Rommen kläcks under mars-april och larverna simmar fritt i vattnet.

Räkan fiskas med trål och är bäst att äta under höst, vinter och vår. Räkan äter plankton.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Signalkräfta

Signalkräftan liknar flodkräftan, men har en mer grönblå färg, slätare skal och stora breda klor. I tumgreppet på de kraftiga klorna har den en tydlig vit fläck, därav namnet signalkräfta. Signalkräftan finns främst i landets södra och mellersta delar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Havskräfta

Havskräftan är blekrosa i färgen och har en lång och slank kropp med fem par ben. De främre benparen ha långa, smala klor. Havskräftan kan bli ca 25 cm lång och hanen blir oftast lite större än honan.

Havskräftan gillar mjuka bottnar på allt mellan 20 och 800 meters djup där den kan gräva gångar för att gömma sig i under dagen. Den lever i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund ner till ön Ven.

Honan bär sin rom under stjärten i 8-9 månader och under denna tiden håller hon sig gärna nere i sin håla. Under den här tiden äter hon nästan ingenting.

Havskräfta säljs antingen kokt eller rå. När en hona med rom har kokats så är rommen orange, annars är den grön eller gröngrå. Havskräftan är god att äta kokt som den är eller gratinera, ha i soppa eller finare såser. Skalet är jättebra att koka fond på!

Havskräftor fiskas med bur eller trål. Ibland får man också upp dem som bifångst när man fiskar annan fisk.

Krabba

Krabban har ett stort, brunrött skal och en gulvit undersida. Skalet är mycket bredare än vad det är långt. Klorna är kraftiga och lätta att känna igen på de svarta klospetsarna. Arten kan bli 30 cm bred över skalet och väga uppåt 5 kg, men det är vanligare att de är ungefär 15-20 cm breda. Hanen har ett plattare skal än honan och även större klor. De har en invikt stjärt som är bredare på hannen än på honan.

Krabban finns att hitta i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. Den lever på alla olika typer av bottnar, men föredrar sten och berg. Den kan leva antingen uppe vid stranden eller ända ner till 400 meters djup.

Krabban äter det mesta, men gillar inte död fisk utan föredrar maskar och musslor. I magen har den tre stycket ”tänder” som hjälper krabban att krossa födan. När krabbhonan bär på de befruktade äggen, vilket hon gör i ca åtta månader, äter hon ingenting. Krabborna blir könsmogna när de är 7-8 år gamla.

Man äter krabba kokt, bara som den är med lite smör eller i sallader, gratänger och liknande. Krabbor fiskas med garn eller tinor och säljs antingen levande eller kokta.

Kanske har du fiskat krabba ifrån en brygga någon sommar. Det är en annan art av krabba och heter strandkrabba. Den är mycket mindre.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Vad är ett blötdjur?

Blötdjuren (som också kallas mollusker) är en djurgrupp med runt 90 000 arter och innehåller bland annat sniglar, snäckor, musslor och bläckfiskar. Snäckor och sniglar är de enda som kan leva på land, medan övriga grupper är beroende av vatten.

I svenska vatten finns en lång rad musslor, snäckor och nakensnäckor, och vissa av dem äter vi. Vanligast är kanske att man äter blåmusslor antingen med skal eller skalade på burk. Det finns både åttaarmade och tioarmade bläckfiskar på den svenska västkusten, men bara den tioarmade fiskas.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Blåmussla

Blåmusslan har ett typiskt musselutseende med två snarlika skalhalvor som i bakändan kröker sig. Utsidan är blå-svart medan insidan är pärlvit med ljusblå inslag. Blåmusslan kan bli 15 cm lång, men är vanligtvis under 10 cm.

Blåmusslan förekommer utmed hela västkusten, sydkusten och utmed Östersjökusten upp till Ångermanlands kust.

Blåmusslan är en tuff mussla som täcker allt. Den trivs på exponerade ställen i strömt vatten där den kan sitta med skalet öppet och filtrera plankton från vattnet. Musslan leker om våren när vattentemperaturen är mellan 8-10°C. Den är särkönad, honan har en orange romsäck medan hannen har en gulvit säck med mjölke. De leker samtidigt allihop och larverna svävar runt i vattnet som plankton under några veckor innan de slår sig ned på fast underlag. Växer de glest i näringsrikt vatten blir de fulla av mat. På sensommaren kan stenar, klippor, bryggstolpar och båtbottnar vara helt täckta av små blåmusslor.

Blåmusslor livnär sig av planktonalger som periodvis kan bilda ett gift. Musslan kan då orsaka magsjuka. Därför kontrolleras musslor innan de saluförs och de musslor som säljs i nät är säkra att äta.

Blåmusslor är goda att använda i soppa, såser eller gratinerade. De går även att äta råa. När man ska tillaga musslor måste man se till att de är levande, annars finns risk för att de har blivit dåliga. För att kolla att de är okej att tillaga ska man knacka på den öppna musslan. Om musslan då stänger sitt skal, lever den och går att äta. Om den inte stänger sig skall man slänga den.

Bäst säsong för att äta blåmusslor är mitten på juli till mitten på maj. Man tar upp dem genom att skrapa av dem från botten eller plocka dem från odlingar på rep.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Bläckfisk

Bläckfiskar kan ha åtta eller tio armar. I Sverige fiskas bara tioarmad bläckfisk.

Den tioarmade bläckfisken är strömlinjeformad med sidfenor. Munnen omges av tio tentakler varav två betydligt längre och kraftigare än de övriga åtta. Munnen är centrerad och utrustad med kraftiga hornkäkar som påminner om en papegojnäbb. Bläckfiskar kan variera sin färg genom att dra samman och sprida ut pigment under skinnet, men är ofta brunsvarta på ovansidan och vita undertill. Skuren på tvären är det denna art som ger oss de välkända bläckfiskringarna.

De tioarmade bläckfiskarna simmar bra och påträffas ofta i stora stim. Den fångas inte aktivt utan kommer ibland med som bifångst i näten när man fiskar annan fisk. Den åttaarmade bläckfisken lever på botten och är därför inte lika vanlig att få med i näten.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Ostron

Ostron har mer eller mindre flata skal med ett mycket varierande utseende. De kan bli upp till 15 cm i diameter och finns på grunda banker längs med Skagerrak och norra Kattegatt, ner till 180 meters djup.

Under hela sina liv skiftar de kön beroende på temperatur och näringsförhållanden. Vid relativ tidig ålder och vid minst 12°C i vattnet blir de könsmogna som hanar. Är sommartemperaturen 15–16°C kan de växla kön och bli honor var tredje till fjärde år. Däremellan fungerar ostronen som hanar.

Äggen befruktas inne i skalet på honan och lever skyddade där i fem dagar efter att larverna kläckts. Sedan lämnar de mamman och lever som plankton i ca 2 veckor innan de sätter sig på klippor och stenar och börjar bilda skal.

Bäst säsong för ostron är på vintern, då är de söta i smaken. Ostron tas upp genom att använda en kratta eller håv, eller plockas för hand av dykare. Man måste fråga markägaren om man vill plocka ostron.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Kammussla

Denna stora kammussla har ett skal som är skålformat och ett skal som är platt och är nästan cirkelrund i formen. Överskalet är rödvitt och underskalet ofta brunvitt.

Kammusslan kan bli 17 cm i diameter. Den förekommer i Skagerrak och Kattegatt, oftast på djup från 20-150 m. Kammusslan trivs på bottnar med grovt grus. Den vänder öppningen mot strömmen och filtrerar både dött material och plankton. Arten är inte fastsittande utan förflyttar sig genom att ”klappra” med skalet och på så sätt åstadkomma en jetström av vatten som gör att den kan röra sig framåt.

Kammusslan är dubbelkönad och på könsmogna musslor kan man se en orange honlig del och en ljus hanlig del.

Musslan kan ätas både rå och tillagad och har en söt, nötaktig smak. I affären kan man även hitta pilgrimsmussla som är lite större än kammusslan.

Källa: Sjömatsfrämjandet