ASC

Förkortningen står för; Aquaculture Stewardship Council. Det är en internationell märkning för ansvarsfullt odlad fisk och skaldjur.

Abborre

Abborren är en sötvattensfisk.
De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gul-vit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Abborren kan väga 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen.

Leken sker på våren och då samlas abborrarna på grunt vatten där honorna lägger ett långt klibbigt band av rom bland vegetationen.

Som liten är abborren en stimfisk, men äldre och större exemplar lever oftast ensamma.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Agn

Agn betyder bete. Det är den småfisk eller liknande som man förser till exempel buren eller kroken med för att locka dit fiskarna man vill fånga. När man fiskar för nöjes skull med fiskespö kan agnet vara exempelvis mask som du sätter på kroken eller ett fiskedrag.

Akter

Akter är namnet på den bakre delen av båten.

Angöra

Att angöra innebär att närma sig land med båten och ska lägga till vid (parkera båten) till exempel en brygga.

Babord

Babord är namnet på båtens vänstra sida sett från aktern (båtens bakre del).

Berggylta

Berggyltan tillhör läppfiskarna. Kroppen är hög och nosen kort. Munnen är liten och läpparna tjocka och framskjutande. Ryggen och sidorna är marmorerade i brunt, grönt och rött. Fjällen är stora och kantade med en brun- eller rödgul bård. Berggyltan kan väga 3,5 kg och bli 60 cm lång. Vanlig storlek i våra vatten är omkring 0,5 kg.

Berggyltan är vanlig utmed den svenska västkusten. Berggyltan trivs vid algbevuxen sten- eller klippbotten ned till ca 30 meters djup. Den står ofta gömd i klippskrevor. Födan består av musslor, mask och krabbor.

Fisken är hermafrodit, det vill säga, den lever de första 10-14 åren som hona och byter sedan kön och blir hanne. Leken sker i juni-juli och honan klibbar fast äggen vid underlaget. Ynglen kläcks efter ca 2 veckor och lever i små stim den första sommaren. Alla småfiskar är således honor.

Berggyltan har ett sötaktigt kött och används ofta till soppa. Berggyltan smakar bra året om. Den fångas med krok och garn, men saknar fiskeriekonomisk betydelse i Sverige.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Bergtunga

Den färgrika marmoreringen gör bergtungan till vår vackraste plattfisk. Eftersom den kan ändra färg beroende på vilket underlag den ligger på kan den också ha en gråbrun ton i skinnet och förväxlas därför ofta med andra arter i fiskdisken. Undersidan är vit. Den har ett litet huvud med liten mun och tjocka läppar. Skinnet är slätt med små fjäll och fisken är mycket hal.

Den kan väga upp till 2 kg. Vanlig vikt i våra vatten är 0,3-1 kg. Bergtungan finns på västkusten och i Nordsjön.

Fisken äter havsborstmask, räkor och tångloppor. Bergtungan leker i april – september. Larverna söker sig mot botten när de är 15-25 mm långa.

Bergtungan fångas med trål eller snurrevad.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra fiskarter i fliken Under ytan.

Bifångst

Den fisk, skaldjur eller blötdjur man får upp som inte är målarten (alltså det man planerade att fiska). Bifångsten kan vara arter som man också vill ha och kan sälja. Eller så kan det vara arter som inte går att sälja eller som till och med inte får lov att fiskas av någon anledning. Detta kallas för oönskade bifångster. Även fåglar och däggdjur kan ibland fastna som bifångst i fiskeredskap.

Bleka

Blekan tillhör torskfamiljen och kan vara förvillande lik en torsk men den saknar skägget fram. Ögonen är stora och den har ett tydligt underbett. Kroppen har tre ryggfenor och två analfenor. Ryggen är olivgrön, sidorna guldglänsande och buken vit. I våra vatten väger blekan vanligtvis 1-4 kg och blir 50-70 cm lång.

Blekan förekommer längs vår västkust och i norra Öresund. Den är endast en tillfällig gäst i Östersjön.

Blekan är en stimfisk som gärna håller till på 200 meters djup under vintern. Den vill ha strömmande vatten och håller till vid grund och utefter branter. Under lek-tiden i februari-maj bildar fisken stora stim. Äggen kläcks efter ca 6 dygn. Under sensommaren och hösten söker sig ynglen in på grundare vatten där de uppehåller sig några år tills de blir större och söker sig till havs. Födan består av mask, kräftdjur, musslor och kräftor.

Blekan är en god matfisk som kan ersätta torsken i de flesta recept.
Bästa säsong är vår och sommar. Fisken fångas med garn och trål.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Bläckfisk

Den tioarmade bläckfisken är strömlinjeformad med sidfenor. Munnen omges av tio tentakler varav två betydligt längre och kraftigare än de övriga åtta. Munnen är centrerad och utrustad med kraftiga hornkäkar som påminner om en papegojnäbb. Bläckfiskar kan variera sin färg genom att dra samman och sprida ut pigment under skinnet, men är ofta brunsvarta på ovansidan och vita undertill. Skuren på tvären är det denna art som ger oss de välkända bläckfiskringarna. De tioarmade bläckfiskarna simmar bra och påträffas ofta i stora stim.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Blåmussla

Blåmusslan har ett typiskt musselutseende med två snarlika skalhalvor som i bakändan kröker sig. Utsidan är blå-svart medan insidan är pärlvit med ljusblå inslag. Blåmusslan kan bli 15 cm lång, men är vanligtvis under 10 cm.

Blåmusslan förekommer utmed hela västkusten, sydkusten och utmed Östersjökusten upp till Ångermanlands kust.

Blåmusslan är en tuff mussla som täcker allt. Den trivs på exponerade ställen i strömt vatten där den kan sitta med skalet öppet och filtrera plankton från vattnet. Musslan leker om våren när vattentemperaturen är mellan 8-10°C. Den är särkönad, honan har en orange romsäck medan hannen har en gulvit säck med mjölke. De leker samtidigt allihop och larverna svävar runt i vattnet som plankton under några veckor innan de slår sig ned på fast underlag. Växer de glest i näringsrikt vatten blir de fulla av mat. På sensommaren kan stenar, klippor, bryggstolpar och båtbottnar vara helt täckta av små blåmusslor.

Blåmusslor livnär sig av planktonalger som periodvis kan bilda ett gift. Musslan kan då orsaka magsjuka. Därför kontrolleras musslor innan de saluförs och de musslor som försäljs i nät är säkra att äta.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om olika arter i fliken Under ytan.

Braxen

Braxen har en sammantryckt kropp och ryggpuckel. Munnen är liten men kan skjutas ut när fisken letar efter mat. Alla fenor är mörkgrå och stjärtfenan är djupt kluven. Färgen är gråsvart högst upp på ryggen, men kan skifta till grönsvart. Sidorna är mässing- eller silverfärgade beroende på var den lever. Braxen växer långsamt och det tar 7-8 år innan den väger ett kilo. Den kan nå en vikt av 11,5 kg och bli 75 cm. Vanligtvis ligger vikten på ca 1-2 kg i svenska vatten.

Braxen är vanlig i södra och mellersta Sveriges sjöar och åar, men förekommer även längs Östersjöns kuster, ända upp till Bottniska viken. Braxen leker under maj-juni och leken sker nattetid på grunda och vegetationsrika bottnar.

Bästa säsong är på hösten. Kommersiella fångstmetoder är nät, ryssjor och bottengarn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Demersalt fiske

Demersalt fiske innebär fiske av arter som lever på, i eller vid botten, till exempel kräftor och plattfiskar. Se även pelagiskt fiske.

Däck

Däcket är golvet du går på när du är på båten.

Dörja

Att dörja, (eller släpdörja, dialektalt "ränndörj") är ett sätt att fiska från en båt som rör sig framåt i vattnet. Dörjning bedrivs både av sportfiskare och yrkesfiskare.

Ekolod

Ekolog är ett instrument som mäter/läser av vattnet under båten för att till exempel mäta djup eller hitta fisk. Det används bland annat av stora fiskebåtar som fiskar sill. Med hjälp av ekolod kan de lokalisera/hitta stora fiskstim i havet.

Fiskekvot

Fiskekvot innebär den mängden fisk som får fiskas inom varje art och bestånd. Fiskekvoten fördelas mellan länder.
 

Fjärsing

Fjärsingen är en väldigt speciell fisk!
Den är relativt liten med långsmal kropp som är något ihoptryckt från sidorna. Främre ryggfenan har vassa fenstrålar och gällocket har en vass, bakåtriktad tagg. Taggarna är förbundna med en giftblåsa. Färgen är brunaktig på ryggen, buken gulvit. Levande och nyfångad har fisken vackert turkos marmorering över rygg och sidor. Munnen är stor och uppåtriktad och ögonen sitter uppe på huvudet. Fjärsingen kan bli 45 cm lång, men blir i våra vatten sällan över 25 cm.

I Sverige förekommer Fjärsingen utmed hela västkusten men är sällsynt i södra Östersjön. Fjärsingen är en bottenfisk och ligger gärna nedgrävd på grus- och sandbotten så att endast den främre ryggfenans taggar och ögon sticker upp. Där väntar den på sitt byte som huvudsakligen består av räkor, småfisk och småkrabbor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Flodkräfta

Flodkräftan är en sötvattenslevande kräftart som kan liknas vid en liten hummer. Färgen är mörkt blå eller närmare svart, beroende av omgivningen, klorna är kraftiga och hela kräftan har små knottror på skalet. Flodkräftan blir vanligtvis ca 10 cm lång.

Kräftor trivs på fasta bottnar och steniga stränder. De gräver gärna gångar på 0,5-3 meters djup. Kräftor äter bl a småkryp, mask, fiskyngel samt levande och döda växter. De ligger gärna gömda under dagen, men blir aktiva när mörkret faller på. Kräftdjur har alla ett yttre skelett och när de växer måste de byta till ett större skal.

Kräftor parar sig när vattentemperaturen på hösten börjar närma sig 10°C. Honorna bär på ägg under buken i 8-9 månader och ynglen kläcks under maj-juli.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Flyktöppningar

Flyktöppningar är hål som sitter på burar, tinor och mjärdar för att låta mindre fiskar ha en möjlighet att simma ut. Det är en form av selektivt redskap där man vill undvika att ta upp för små fiskar.

För

För är namnet på den främre delen av båten.

Förtöja

Förtöja betyder att man fästa båten i en brygga, boj eller kaj med rep eller tampar som knyts fast så att båten ligger på plats.

GPS

Förkortningen står för; Globalt Positioneringssystem. Med hjälp av satellitsändare och mottagare kan man bestämma sin position med hög noggrannhet.

Glasål

Glasål är namnet på ålen när den fortfarande inte är fullvuxen.

Grava

Att grava är ett gammalt sätt att tillreda och konservera kött och fisk. Ordet är faktiskt släkt med grav och gräva. De är fornsvenska ord som är släkt med bland annat engelskans grave. Det man gjorde när man gravade var att salta och sockra och sedan gräva ner köttet i den svala marken där det fick ligga till sig.

Gädda

Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever.
Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Fisken väger ungefär 1-4 kg i våra vatten.

Gäddan är en rovfisk och äter andra fiskar. Den lurpassar på sitt byte och anfaller när bytet är tillräckligt nära. Under våren leker gäddan på grunt vatten, gärna på översvämmad mark. Rommen är klibbig och kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen har klibbkörtlar och sitter fästade vid vattenväxter medan de lever av gulesäcken tills de måste börja fånga byten.

Bästa säsong är höst, vinter och vår. Fångstmetoden är nät, ryssjor och krok med långrev, men yrkes- och husbehovsfisket efter gädda har minskat här i landet.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Gös

Gösen har en långsträckt kropp med mörk sidolinje. Ovanför linjen är färgen grå med dragning åt brunt eller grönt. Sidorna är silverfärgade eller grå och buken vit. Den ljusa ryggfenan har svarta stora fläckar och vassa strålar. Gösen blir upp till 130 cm lång och kan väga 15 kg, men fiskar från 0,7-3 kg är vanligast i våra vatten.

De största fångsterna tas i Vänern, Mälaren och Hjälmaren. Gösen förekommer längs hela ostkusten, söderut till Södermanland och i Svealands inland.

Gösen trivs bäst i grumliga, näringsrika vatten. Gösen är en rovfisk som är anpassad till att jaga med hjälp av synen under dåliga ljusförhållanden.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

HaV

HaV står för Havs- och vattenmyndigheten. HaV är en myndighet som har det övergripande nationella ansvaret för sötvattensfiske.

Hala

Hala innebär att man virar in eller drar in trålnätet till båten. Man kan till exempel säga att man "halar" sillen vilket alltså betyder att man lyfter upp trålnätet ifrån djupet och upp till ytan nära båten. När trålen väl är halad kan man sänka ner en pump som pumpar upp fisken på båten.

Halmad ål

Halmad ål är en skånsk specialitet som görs genom att flådd, färsk ål samtidigt grillas och röks på fuktig råghalm.

Havskatt

Havskatten har en långsträckt, nästan ållik kropp med en ryggfena som börjar vid huvudet och slutar vid stjärten. Färgen är i regel gråbrun med mörkare tvärband utefter sidorna. Havskatten kan väga upp till 20 kg och bli 125 cm lång. Vanligtvis väger den 2-4 kg i våra vatten.

Havskatten trivs bäst på stenig botten och finns i Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak.

Havskatten har många extratänder både uppe och nere i munnen. De kraftiga tänderna används till att krossa musslor, eremitkräftor, krabbor och sjöborrar. Detta sliter hårt på tänderna som därför byts ut varje år.

Lekperioden för havskatten infaller under november-mars då honan lägger en äggboll som vaktas av hannen.

Bästa säsong är sommar och höst. Havskatten tas som bifångst i trål och snurrevad men kan också fiskas med backor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Havskräfta

Den blekrosa havskräftan är ett långt, slankt kräftdjur med fem par ben. Främsta benparet bär långa, smala klor. Havskräftan kan bli 25 cm lång och hannen blir något större än honan.

Havskräftan föredrar mjuka bottnar på 20-800 meters djup där den kan gräva gångar för att gömma sig i under dagen. Den förekommer i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund ned till ön Ven.

Havskräftan leker under sommarhalvåret och kort därefter lägger honan ut sin rom under stjärten. Havskräftor fiskas med bur eller trål.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Hellefisk

Hellefisken är mycket lik vår vanliga hälleflundra till utseendet; formen är platt och rombisk men stjärtfenan endast svagt konkav eller helt rak. Färgen är gråbrun och undersidan är gråsvart. Vänster öga sitter hos vuxna fiskar på högkant vilket underlättar för fisken att se åt båda håll när den simmar upprätt. Hellefisken kan väga upp till 45 kg och bli 1,2 m lång men vanlig storlek är ca 50 cm. Fisken trivs inte i vatten som överstiger 4°C och finns därför inte i svenska farvatten.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra fiskarter i fliken Under ytan.

Hermafrodit

Hermafroditiskt reproducerande djur förekommer bland en rad ryggradslösa djur som daggmask, rundmaskar och snäckor, en del kräftdjur samt några få ryggradsdjur, däribland fiskar. Det vanligaste är att individen är både hane och hona samtidigt. Dessa arter kan vara självbefruktande eller korsbefruktande.

Hoki

Hokin är en lång ganska sammantryckt fisk med blågrön rygg och silverfärgad buk. Fisken har underbett och skarpa tänder, betyder att det är en fisk som lever i djupare vatten.

Hokin tillhör kummelfamiljen och kan bli 120 cm lång. Den förekommer runt Nya Zeeland samt västra och södra Australien. Som yngel lever den utefter grunda kuster och kan även vistas i sötvatten i älvmynningar. Som vuxen finns den vanligtvis på ett djup av 500-900 m i stora stim. Fisken leker under det södra halvklotets vinterhalvår utefter kontinentalbranterna och larverna lever frisimmande.

Denna art är ett bra komplement till torsk, kolja och sej.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Horngädda

Horngäddan ser ut som en tunn och stel långsträckt ål. Den är lätt att känna igen på de långa käkarna. Ryggen är blågrön och buken silverskimrande. Kroppen är täckt av små fjäll som lätt lossnar och de ser då blågröna ut. Rygg-, buk- och analfenor sitter långt bak på kroppen.

Horngäddan kan väga 1,3 kg och bli 94 cm men i våra vatten är denvanligtvis omkring 50-70 cm.

Horngäddan finns längs den svenska väst- och skånekusten under sommaren. Under maj-juni går den in i Östersjön för att sedan vandra ut igen. Då återvänder den till Atlanten.
När fisken är liten så äter den plankton och när den blir större så äter den småsill, skarpsill och annan småfisk. Horngäddan har grönt skelett men är inte giftig att äta!

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Hummer

Hummer är ett kraftigt kräftdjur med fem par ben. Klorna är kraftiga och olika; en kraftig krossklo och en klenare saxklo. Den kan vara antingen höger- eller vänsterhänt. Färgen är svart eller blåsvart, ibland med orange eller vita toner, särskilt på undersidan.

Hummern i svenska vatten kan väga upp till 1 kg. Hannen har kraftigare klor och smalare bakkropp än honan.

Hummern förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. Den föredrar hårda bottnar på grunt vatten med sten och grus där den kan bygga en bohåla att gömma sig i under dagen.

Rommen är svart och läggs under bakkroppen. Honan bär på rommen fram till nästa sommar. Larverna som kläcks ut är frisimmande och byter skal ett flertal gånger innan de söker sig ned mot botten. Det tar 8-10 år innan hummern blir så stor att den får fångas.

Hummern äter musslor, snäckor, borstmask och sjöborrar. Den drar sig inte heller för att äta död fisk.

Hummern äts gärna kokt/naturell, gratinerad eller används i sallad, soppa eller liknande.

Hummer fångas i tinor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Hälleflundra

Hälleflundran är en plattfisk. Färgen på ovansidan är brunaktig och ibland gråfläckig, undersidan är vit. Fisken är lätt att känna igen på sin stora mun och det är den enda av våra vanligaste plattfiskar som har en konkav stjärtfena. Hälleflundran är vår största plattfisk och kan väga upp till 18 kg för hannar och 35 kg för honor i våra vatten.

Som liten håller hälleflundran till utefter kusterna i Skagerrak och Kattegatt. De fiskas oftast på 50 till 2000 meters djup.

Hälleflundran är en glupsk rovfisk som simmar på högkant när den jagar fisk, bläckfisk och räkor. Hälleflundran fiskas med trål eller krok.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

ICES

Förkortningen står för International Council for the Exploration of the Sea. På svenska kallas det för Internationella Havsforskningsrådet. Det är en organisation som tar fram forskning och råd för att stödja ett hållbart fiske i haven.

Kabyss/Byssan

Kabyssen eller byssan är köket på en större båt. Här lagas all mat till besättningen.

Kammussla

Denna stora kammussla har ett skal som är skålformat och ett skal som är platt och är nästan cirkelrund i formen. Överskalet är rödvitt och underskalet ofta brunvitt med teckningar.

Kammusslan kan bli 17 cm i diameter. Den förekommer i Skagerrak och Kattegatt, oftast på djup från 20-150 m. Kammusslan trivs på bottnar med grovt grus. Den vänder öppningen mot strömmen och filtrerar både dött material och plankton. Arten är inte fastsittande, utan förflyttar sig genom att ”klappra” med skalet och på så sätt åstadkomma en jetström av vatten.

Kammusslan är dubbelkönad och på könsmogna musslor kan man se en orange honlig del och en ljus hanlig del.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Karp

Karpen har en hög, kort och något tilltryckt kroppsform. Ryggfenan är långsträckt och stjärten kraftig. På överläppen har den två skäggtömmar samt en i varje mungipa. Färgen är vanligen gröngrå eller mässingsfärgad.

Karpen väger runt 3 kg. Fisken, som är världens mest odlade fisk, lever i lugna älvar och varma dammar i södra och mellersta Sverige.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Knop - hastighet

Knop är en enhet som man använder för att mäta hastigheten som båten åker i (istället för t.ex. kilometer i timmen). I vissa områden finns det hastighetsbegränsningar även på sjön.

Knop - knut

En knop är ett annat ord för knut som ofta används av fiskare och andra sjömän för en rad speciella sorters knutar. Knop är en ospecificerad typ av knut. Exempel på knopar med egna/specifika namn är pålstek, dubbelt halvslag och råbandsknop.

Knot

Knoten är en liten lustig fisk. Den har en spetsigt avsmalnande kropp och ett stort, bepansrat huvud. Färgen är brunspräcklig med röda inslag. Benplåtarna på huvudet ser ut att vara täckta av rimfrost i guld. Sidolinjen har benknölar. Knoten kan bli ungefär 30 cm lång.

Knoten lever mest i Skagerrak och Kattegatt, men kan ibland hittas i Öresund och södra Östersjön.

Den trivs på mjuka bottnar, vanligtvis på grunt vatten, men även ned till 150 meters djup. När det blir natt simmar stimmen upp till ytan.

När fisken är liten äter den plankton. Så småningom övergår fisken till att äta små kräftdjur och fiskar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Koj

Koj är ett annat namn för sovplats på en båt.

Kolja

Kolja tillhör torskfamiljen och är lätt att känna igen på den svarta fläcken ovanför bröstfenorna. Den har mörk sidolinje och gråaktig rygg med tre ryggfenor där den främre är högst. Sidorna på koljan är silvergrå, ryggen mörkfärgad och buken vit. Munnen är relativt liten med överbett, underkäken har den karaktäristiska skäggtömmen. Koljan kan väga 0,5-3 kg i våra vatten.

Koljan är vanlig i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt och håller sig gärna nära botten på djupt vatten, ned till 300 meter där den äter små bottendjur, bläckfisk och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Krabba

Krabban har ett stort, brunrött skal och en gulvit undersida. Skalet är mycket bredare än vad det är långt. Klorna är kraftiga och ett bra kännetecken är de svarta klospetsarna. Krabban kan bli 15-20 cm i skalbredd. Hannen har ett plattare skal än honan och större klor.

Krabban lever i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. Krabban trivs på stenbottnar och kan leva på upp till 400 meters djup.

Krabban äter det mesta och förutom död fisk så tar den gärna maskar och musslor. I magen har den tre ”tänder” som hjälper till att krossa födan.

Könsmogna krabbor skiftar skal under hösten innan de parar sig. Honan sparar spermierna och befruktar äggen först hösten därpå när honan har lagt upp tillräckligt med näring i det så kallade ”krabbsmöret”. Nu befruktar honan sina ägg och lägger ut dem under bakkroppen. Hon bär på äggen i ca åtta månader och under denna tiden äter hon ingenting. Larverna som kläcks ut svävar omkring med strömmarna tills de är ca 2,5 mm långa. Krabban blir könsmogen först när den är 7-8 år gammal.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Krokfiske

Krokfiske är en metod där man använder en lina med flera krokar som agnas med fisk (man sätter fisk på kroken som lockbete för annan fisk). Antingen drar man linorna med krokarna efter båten (dörjefiske) eller så sänker man ner krokarna till botten med en så kallad långrev, där de får ligga under natten innan man halar in reven. Längst upp vid vattenytan sitter en boj så att fiskaren vet vart linan ligger i vattnet.

Kummel

Kummeln är en långsmal och spolformad fisk som tillhör torskfamiljen. Färgen är på ryggen brunsvart, sidorna är grå och buken vit. Ett litet underbett och stor mun visar att det är en rovfisk som gärna tar sina byten underifrån. Kummeln kan väga upp till 15 kg och bli 135 cm lång. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i svenska hav.

Kummeln förekommer i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och påträffas ibland i Östersjön. På vintern håller den till på stora djup i Skagerrak. Den är en nattjägare som gärna äter lysräkor, och för att inte avslöja sig i mörkret är kummeln helt svart i munnen.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Kungsfisk

Kungsfisken påminner om en abborre, men tillhör familjen drak- huvudsfiskar. Kroppen är satt och hoptryckt från sidorna och är täckt med stora taggiga fjäll. Rygg och sidor är röda tillsammans med fenorna, buken något ljusare. Ögonen är stora, munnen har ett svagt underbett och på underkäken sitter ofta en liten flik.

Kungsfisken, som också kallas rödfisk eller uer, blir i våra vatten inte större än 60 cm. Kungsfisk fångas året om och fiskas med trål.

Kungsfisken förekommer i Skagerrak men är sällsynt i både Kattegatt och Öresund. Kungsfisken är en djuphavsart och lever gärna på 50-1 000 m djup.

Leken sker i augusti-oktober, men befruktning av äggen sker först i februari-mars. Ungarna föds på djupt vatten i april-juni och är då 5-7 mm långa. Kungsfisken äter mestadels kräftdjur och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Lake

Laken är en sötvattensfisk med skäggtöm under hakan. Den känns igen på sin långsträckta kropp och relativt breda huvud. Laken har skägg under hakan precis som torsken (kallas skäggtöm), men räknas numera till lakefamiljen. Den har två ryggfenor, en främre kortare och en långsträckt bakre ryggfena. Färgen är grå- eller brunsvart på ryggen med ljusare, fläckiga sidor. Huden känns som läder men är täckt av små fjäll.

Laken kan bli upp till 1,2 m lång och väga 24 kg. Vanligtvis ligger vikten på 0,5-1,5 kg i svenska vatten.

Fisken som är den enda lake-arten i Europa, förekommer i insjöar och vattendrag i hela Sverige samt utmed Östersjökusten. Laken är en kallvattenfisk som trivs i djupa, kalla och syrerika sjöar. Fisken äter mest under den kalla perioden av året och om sommaren är den aktiv under natten.

Under december-mars leker den. Ynglen kläcks i det kalla vattnet och lever av gulesäcken de tre första veckorna innan de går över till att äta plankton.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Landning

Landning menar med den fisk eller de skaldjur man tar i land. Man kan säga att fisken "landas" och då menar man att fisken lastas av från båten till land.

Lax

Laxen är en av våra vanligaste matfiskar och är väldigt nyttig att äta på grund av sina näringsvärden. Gemensamt för alla laxarter är den lilla fettfenan på bakkroppens ryggsida. Kännetecken är den långa spolformade kroppen med ett relativt litet huvud. I havet har laxen silverglänsande sidor med svarta prickar. Laxen kan väga upp till 6 kg i svenska vatten.

Laxen trivs i strömmande vatten och finns i vissa älvar och stora sjöar i Sverige. I Vänern finns en naturlig insjöstam av lax. I samband med leken på hösten gräver laxen ner rommen i bottengruset.

Ynglen kläcks på våren i sötvatten och lever där i 2-4 år. När de sedan vandrar ut i havet, till Östersjön eller Atlanten, kallas de smolt. I havet stannar fisken ytterligare 1-4 år och hinner växa till sig ordentligt. Den kallas nu blanklax och vandrar sommartid hemåt mot älvarna igen.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Leka/lek

Lek innebär parningsperioden för fiskar. Det är en period då fiskarna fokuserar på att fortplanta sig; att leka.

Lindragare

Lindragare är en maskin som matar upp redskapen (linan eller garnet/nätet) på båten för att underlätta arbetet för fiskaren.
På bilden ser vi en lindragare; Dom svarta däck-liknande hjulen.

Loggbok/journal

Loggboken är oftast en elektronisk ”bok” (men vissa har den på papper), där fiskaren ska lägga in vad han eller hon gör under fiskeresan. Till exempel; när lämnar man hamnen, när och var sätter man i sina redskap, vilken fångst får man och när och var kommer man iland med den? Loggbok eller journal är en viktig del i myndigheternas kontroll av yrkesfiskaren så att de kan se att man fiskar rätt saker på rätt plats.

Lossa

Lossa är detsamma som att lasta av fisken från båten när den kommer till hamnen.

Luad ål

Luad ål är en gammal skånsk specialitet som görs genom att oflådd ål först saltas och sedan samtidigt (ibland på spett) grillas och röks.

Lubb

Lubben påminner om fisken Långa, men är kortare i kroppen. Precis som Långa tillhör den torskfamiljen. Fisken är kraftigt byggd. Hela kroppen ger ett kompakt intryck, huvudet är litet men kraftigt, munnen har ett svagt underbett. Ryggfenan är lång och fenorna är svarta och vita i ytterkanterna. Ryggen och sidorna är ljusbruna eller ljusgrå och buken vitaktig. Vanligaste storleken på lubb utefter den svenska västkusten är 1-5 kg och 60-80 cm lång.

Lubben är en utpräglad saltvattensfisk och förekommer i mindre volym i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt.

Lubben söker sig till djupa, hårda bottnar. Arten är en djupvattensfisk som gärna uppehåller sig på djup ner till 1000 m.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Långa

Långan liknar en blandning mellan ål och torsk och ingår i ordningen torskartade fiskar. Kroppsformen är långsträckt och med lång analfena, lång andra ryggfena, men med mycket kort första ryggfena. Fenorna har ett svartvitt band längst upp.

Långan tillhör numera familjen lakefiskar, fastän den har skäggtöm under hakan och är en saltvattensfisk. Huvudet är litet, men ögonen stora. Färgen är grå på ryggen och övre delen av sidorna. Buken är ljus. Längst ut på stjärtfenan finns ett svart band.

Långan kan väga upp till 35 kg och bli 1,8 m lång. Vanligtvis ligger vikten på 2-6 kg i våra vatten.

Långan är en typisk västkustfisk och förekommer i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt, medan den är mycket sällsynt i Öresund.

Långan trivs ensam eller i små stim. Vanligast håller den sig över sandbotten med stora stenar där den kan söka skydd. Den invaderar gärna gamla skeppsvrak. Fiskas vanligtvis på 300-400 meters djup.

Under april-juni leker den på djupt vatten och samlas då på kända lekplatser mellan Skottland och Island. En stor hona kan lägga upp till 60 miljoner ägg. Ynglen växer fort och är redan efter ett år nästan 20 cm långa.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra fiskarter i fliken Under ytan.

MSC

Förkortningen MSC står för Marine Stewardship Council. Detta är en miljöcertifiering för hållbart fiske.

Makrill

Makrillen är en av våra vanligaste fiskar. Den har spolformig kropp och två ryggfenor. Stjärtspolen är kraftigt avsmalnande och har små fenor. Stjärtfenan är djupt kluven, vilket är typiskt för snabbsimmare. Fiskens färger är starka och vackra med en pärlemorskimrande buk. Ryggen är gräsgrön till blåflammig och har svarta ränder. Makrillen kan väga upp till 0,5 kg i våra vatten.

Makrillen är en säsongsfisk. Under våren och sommaren är den vanlig i Skagerrak, Kattegatt och Öresund och vid enstaka tillfällen i Östersjön. På hösten flyttar den till djupare vatten i västra Nordsjön eller till farvatten väster om de Brittiska öarna.

Makrillen saknar simblåsa och måste simma hela livet. Den lever hela sitt liv i stim och unga fiskar är planktonätare. På gälbågarna sitter långa, täta gälräfständer som silar födan från vattnet. Vuxna fiskar fångar även sill och skarpsill. I Kattegatt och Skagerrak leker makrillen under juni-juli. Den stannar sedan kvar och äter sig fet på småsill innan den vandrar till nordvästra delen av Nordsjön för att övervintra. Köttet är rikt både på fett, protein och vitaminer.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra fiskarter i fliken Under ytan.

Marulk

Marulken har en bred och tillplattad kroppsform. Det stora och breda huvudet, med en kolossal mun, utgör nästan hälften av kroppslängden. De tre första fenstrålarna på ryggfenan är fria och bildar kraftiga ”fiskespön”. På undersidan finns kraftiga bukfenor som gör att fisken lätt kan lyfta sig från underlaget. Färgen på ovansidan är vanligtvis rödbrun, brungrå eller brunsvart och på undersidan kritvit. Den är väl kamouflerad när den ligger på botten. Marulken kan väga upp till 6 kg i våra vatten.

Marulken förekommer i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt och är också en tillfällig gäst i Öresund och sydöstra Östersjön. Helst ligger den dold bland alger eller nedgrävd i lera, sand och dy.

Marulken är en dålig simmare. Den ägnar mesta delen av sin tid med att lurpassa på byten. Den kan sluka byten som är nästan lika stora som den själv.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Mjärdar

Mjärdar är en form av burar och är ett passivt redskap. Se “Burar och tinor” under redskap för liknande redskap.

Mässen

På större båtar kallas platsen där man äter för mässen, alltså den gemensamma matsalen.

Målart

Målart innebär den art som är målet med fisket, alltså den man vill fånga och få upp. Om man får upp/fångar andra arter än målarten kallas detta för bifångst (se bifångst).

Nordhavsräka

Nordhavsräkan är i levande tillstånd blekrosa och transparent. Kokt får den en röd färg och ju större djup räkan levt på, desto djupare röd färg. Kännetecken är de långa antennerna och det kraftiga pannhornet. Räkan kan bli 185 mm lång.

Nordhavsräkan lever i Nordsjön, Skagerrak, och Kattegatt. Nordhavsräkan är en hermafrodit. Det innebär att den som liten fungerar som hanne för att efter ca 2,5 år byta kön och övergå till att vara hona, vilket den sedan fortsätter att vara under resten av livet.

Räkorna parar sig på hösten och lägger i våra svenska vatten ut sin rom under buken under oktober-november. Rommen kläcks under mars-april och larverna simmar fritt.

Räkan fiskas med trål och äter plankton.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Ostron

Ostron har mer eller mindre flata skal med mycket varierande utseende. De kan bli upp till 15 cm i diameter och finns på grunda bankar ned till 180 meters djup i Skagerrak och norra Kattegatt.

Ostron skiftar kön efter trivseltemperatur. Om sommartemperaturen ligger runt 15-16°C produceras honliga produkter endast en gång vart fjärde år och under mellantiden fungerar ostronet som hanne. Om medeltemperaturen stiger högre, kan ostronet fungera som honor vartannat år. Äggen befruktas i mantelhålan och de fem första dagarna efter det att larverna kläckts lever de skyddade här. Därefter lämnar larverna modern och lever som plankton ca 2 veckor innan de fäster sig på klippor och stenar och börjar bilda skal.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Pelagiskt fiske

Pelagiskt fiske innebär fiske av de arter som lever i den fria vattenmassan, till exempel sill eller makrill. Se även demersalt fiske.

Pigghaj

Pigghajen är vår vanligaste haj. Arten har ett karaktäristiskt hajutseende med slank, rund kropp och styva fenor. Färgen är grå, ibland med vita prickar utefter sidorna. Buken är något ljusare. Pigghajen har en kraftig tagg framför bägge ryggfenorna. Skinnet saknar fjäll, men har hudtänder som gör skinnet strävt som sandpapper.

Honan blir störst och kan väga upp till 10 kg och bli 1,2 m. Hannen kan väga 7 kg och bli 0,9 m lång. I våra vatten är hajarna 80-90 cm.
Pigghajen är vanlig utefter västkusten ned till Öresund.

Pigghajen är allätare och jagar bl a småfisk, räkor, bläckfisk och krabbor.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Piggvar

Piggvaren har en nästan rund kroppdär ögonsidan är försedd med stora benknölar, piggar. Den är relativt hög över ryggen och ger ett kompakt intryck. På huvudet sitter piggarna tätare. Piggar kan också förekomma på undersidan. Fisken saknar fjäll. Färgen skiftar från grå eller brunaktig till nästan svart. Undersidan är vit, någon gång med bruna fläckar.

Piggvaren kan väga upp till 25 kg och bli 100 cm lång. Den väger vanligtvis 1-2 kg i våra vatten.

Piggvaren lever mest på väst- och sydkusten samt Östersjön, runt Gotland, upp till Åland.
Den trivs på sand-, sten-, och lerbotten, där den lever och jagar. Jämfört med många andra plattfiskar har piggvaren en stor mun och födan består av musslor, kräftor och fisk.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Regnbågslax

Regnbågen är en medlem av laxfiskfamiljen som spridits över stora delar av jorden från den amerikanska västkusten. Lättaste kännetecknet är det breda rödvioletta bandet längs sidorna. De svarta prickarna återfinns på sidor, rygg- och stjärtfena. Regnbågen kan väga upp till 15 kg och bli 80 cm lång. Vanligast ligger vikten på vild regnbåge under 1 kg medan odlad väger mer, men sällan över 5 kg.

All regnbågslax som finns i svenska vatten är odlad. Den odlas i hela landet, både i söt- och saltvatten.

Smaken är ganska lik laxens och färgen på fiskköttet kan variera från ljusbrunt till rosa, rött eller nästan vitt.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Reling

Relingen är kanten på båtens däck och sida. Relingen fungerar som ett staket eller räcke på båten så att fiskaren eller personen på båten inte skall ramla i vattnet.

Rocka

Klorocka och knaggrocka är två skilda arter, men lika varandra. Båda arterna är platta, trubbnosiga och taggiga. Klorockan har kraftiga, räfflade taggar med rund bas. Den har stora taggar på skulderpartiet. Honorna kan bli ungefär 60 cm långa.

Knaggrockan har släta, något ovala taggar. Översida och undersida är skrovlig av små hudtänder. Honan kan väga upp till 18 kg och bli 1,2 m lång. Hannen kan bli 0,9 m.

Båda arter är vanliga i Skagerrak och Kattegatt, Öresund och delvis i sydvästra Östersjön. De lever på ler- och sandbottnar och födan består av bottendjur och småfisk.

Knaggrockan leker under sommaren medan man påträffar klorockans honor med mogna ägg året om. Båda arter lägger äggkapslar som kläcks efter 4-5 månader.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Rom

Rom kallas de obefruktade äggen hos fisk och skaldjur. Oftast ligger romkornen tätt sammanklibbade för att spara plats och de består till största delen av fett och protein. Den mesta rommen kan ätas som den är men bereds oftast på olika sätt. Den rom som är intressant för beredning är från sik, siklöja, lodda, torks, sill, sjurygg, lax, simpa, gädda och regnbåge. Den beredda produkten kallas oftast för kaviar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

_{Löjrom från siklöja som fiskas i Vänern}

Ryssja

Ryssja är ett fiskenät som liknar en strut med flera kammare i och som läggs längs med havsbotten. Fisken som simmar in i ryssjan hittar inte ut igen utan fångas. Ryssjan är ett exempel på ett passivt redskap.

Röding

I Sverige finns flera olika arter av röding. Den skiljer sig från övriga laxfiskar genom sina små fjäll, sina ljusa fläckar mot silvrig bakgrund och sin spektakulära röda bukfärg i samband med leken på hösten.

Fenorna har en orange-röd färg med vita kanter. Rödingen kan väga ca 10 kg och bli 80 cm lång. Vanligtvis väger upp till ett 1 kg i våra vatten. Den trivs bäst som ensam art i kallt och klart, syrerikt vatten i våra fjälltrakter, men även på större djup i sjöar i syd- och mellansverige. Röding fiskas med krok och nät.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Rödspätta

Rödspättan är den mest populära av våra svenska plattfiskar. Den är en utpräglad saltvattensfisk och har fått sitt namn av de roströda fläckarna på ovansidan. Den har små, tunna fjäll och små benknölar i en båge bakom ögonen. Munnen är liten. Färgen varierar efter bottenförhållandet. Rödspättor kan vara enbart bruna medan andra har klara orangea fläckar. Undersidan är vit. Rödspättan kan väga upp till 0,5 kg i svenska vatten.

Rödspättan är vanlig i Nordsjön, utefter kusterna i Skagerrak, Kattegatt och södra Östersjön, upp t.o.m Gotland.

Fisken fiskas med trål, snurrevad och garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Rödtunga

Rödtungan är en plattfisk och håller
man rödtungan mot ljuset är fisken något genomskinlig. Den känns igen på den grårosa ovansidan och den gråvita undersidan. Kroppen är långsträckt, munnen liten och ögonen sitter tätt samman. Rödtungan kan väga 2 kg. Vanlig storlek i våra vatten är 0,3-1 kg.

Rödtungan är vanlig i Nordsjön samt djupare delar av Skagerrak och Kattegatt. Rödtungan trivs på 40-1500 m djup. Här ligger den nedgrävd i sand och dy. Födan består av bottendjur såsom ormstjärnor, borstmaskar, småkräftor och mjukskaliga musslor.

Arten leker under mars-september. Ynglen övergår till att leva på botten när de är omkring 50 mm.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Sandskädda

Sandskäddan är platt och något avlång i formen. Den är gråbrun eller grönbrun på ovansidan beroende på vilken färg underliggande botten har. Undersidan är vit. Över bröstfenan gör sidolinjen en båge vilket kan vara svårt att se men är ett kännemärke för arten. Ögonsidan har sträva fjäll, ögonen är något utstående.

Sandskäddan kan väga upp till 1,3 kg och bli 42 cm lång. Vanlig vikt i våra vatten är att fisken väger upp till 0,5 kg.

Fisken lever i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, men är också vanlig i södra Östersjön. Sandskäddan lever på grunda, flata bottnar, ned till 150 meters djup. Små fiskar förekommer på grundare vatten.

Sandskäddan äter borstmask, småfisk och kräftdjur.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer i fliken Under ytan.

Sej

Sej är en kraftig, spolformad fisk inom torskfamiljen som liknar sina släktingar förutom att den saknar skäggtöm. Den har en framskjutande underkäke, stjärtfenan är kluven och färgen är grön till grönsvart på ryggen och silvervit på sidor och buk.

Sejen kan väga mellan 1-3 kg. Sejen är vanlig i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt.

Sej är en utpräglad stimfisk som ofta väljer samma vägar som sillstimmen. Den jagar fiskyngel, sill, skarpsill och kräftdjur som filtreras från vattnet med hjälp av gälräfständer som sitter på insidan av gälbågarna. Under sin intensiva jakt kan den få ytan att ”koka”.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Selektiva redskap

Selektiva redskap innebär redskap som syftar till att få så lite av oönskade bifångster som möjligt och istället bara fånga just det man vill ha – rätt art och rätt storlek. Exempel på selektiva redskap är olika typer av galler (som kallas rist) som kan användas i en trål för att de arter och storlekar man inte vill fånga (ofta mindre storlekar av fisk eller kräftdjur) ska ledas tillbaka ut i vattnet istället.

Signalkräfta

Signalkräftan liknar flodkräftan, men har en mer grönblå färg, slätare skal och stora breda klor. I tumgreppet på de kraftiga klorna har den en tydlig vit fläck, därav namnet signalkräfta. Signalkräftan finns främst i landets södra och mellersta delar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Sik

Siken tillhör laxfiskarna, men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.

Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och vill gärna vara i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur. Större sikar blir fiskätare.

Leken sker gärna i rinnande vatten under hösten och tidigt på vintern. Rommen kläcks på våren och ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.

Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar och den fiskas med garn, ryssjor och krok. Rommen används till kaviar.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Siklöja

Siklöjan är en liten blank fisk, förvillande lik sillen, men med laxfiskens karaktäristiska fettfena. Den har underbett, till skillnad från den stora siken som har överbett. Ryggen kan vara grå- eller grönskimrande, men buken är silverfärgad.
Siklöjan kan bli ca 20 cm och väga ca 100 g.

Siklöjan är en sötvattens- och bräckvattensfisk som förekommer i sjöar i mellersta och södra Sverige samt utefter Östersjöns kust.

Siklöjan är en typisk stimfisk som föredrar kallare vatten. På hösten drar den sig upp i åar och älvar för att leka och honan lägger rom i grus- och sandbotten. Av rommen görs den värdefulla löjrommen.

Siklöjan fångas med nät och trål.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Sill/Strömming

Sill och strömming är samma art. Det som avgör vad fisken kallas är var den fiskas. Fångas den norr om Kristianopel i nordöstra Blekinge kallas den strömming. Fångas den längre söderut och på västkusten kallas den sill.

När salthalten i vattnet är låg, blir fisken mindre. Strömmingen är oftast mindre och magrare än sillen. Fisken är relativt liten och silverglänsande med slank kropp. Sillen kan bli ca 25-35 cm lång.

Den simmar i det öppna vattnet från ytan ned till ca 250 meters djup, i stim som kan bli oerhört stora.

Fisken äter djurplankton och småfisk. I Skagerrak och Kattegatt leker sillen på hösten, men i de större öppna haven finns bestånd som leker under vinter eller vår. Fisken fångas med trål, snörpvad samt garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Sillhaj

Sillhajen har en kompakt kroppsform till skillnad från den slanka pigghajen. Stjärtfenan är halvmåneformad, dess spets kan tillsammans med spetsen på den höga ryggfenan synas ovanför vattenytan då hajen kryssar fram vid ytan.

Färgen är blågrå över rygg och sidor samt gulvit på buksidan. Hajen har 5 gälspringor, munnen är stor och tänderna kraftiga.

Sillhajen kan väga upp till 280 kg och bli 3,5 m lång. I våra svenska vatten blir den upp till 2,8 m.

Sillhajen simmar sällan upp i haven runt Skagerrak, Kattegatt Östersjön och Öresund. Den trivs i det öppna vattnet och är en stark och aktiv simmare. Sillhajen får inte fiskas i Sverige. Den vandrar över stora områden och ibland kan man se den jaga stim av sill och makrill.

Hajen föder 1-4 ungar, vanligen i maj-juni. Honan får ungar vartannat år.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Simblåsa

Simblåsan är ett luftfyllt organ som gör att fisken kan hålla sig flytande i vattnet utan att aktivt simma för att inte sjunka eller flyta uppåt. Genom att tömma och fylla simblåsan som en ballong kan fisken flyta upp eller sjunka i vattnet. Fiskar som inte har en simblåsa måste hela tiden simma för att inte sjunka.

Sjurygg

Sjurygg är fisken med sju ryggar. Arten heter sjurygg p.g.a sitt mycket ovanliga utseende där ”ryggarna” är rader av benknutor utefter sidorna. Honan kallas för kvabbso medan hannen kallas stenbit.

Fisken saknar fjäll. Kroppsformen är klumpig och hög, munnen är liten. Färgen på ryggen är blågrå, sidorna ljusare och buken röd. Särskilt intensiv är färgen under lektiden. Ombildade buk-fenor bildar en sugpropp på undersidan. Sjuryggshonan kan väga upp till 3 kg i Svenska vatten.

Stenbit finns mestadels i havet längs västkust Det är en saltvattensfisk men klarar även av att leva i bräckt vatten.

Födan består av maneter, kräftdjur, maskar och småfisk.

Fisken är en dålig simmare och tillbringar stor del av tiden fastsugen på underlaget.

Fisken leker i februari-mars på grunt vatten då honan producerar en äggboll som fästes till fast underlag. Honan lämnar därefter platsen och hannen vaktar äggen fram till kläckning vilket tar ungefär två månader. Vid kläckning liknar ynglen små grodyngel.

Man tillagar och äter endast hannen dvs stenbiten medan man av honan tar vara på rommen, som kallas stenbitsrom.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Sjötunga

Sjötungan känns igen på sin ovala form. Översidan är brun med sträva små fjäll. Undersidan är vit. Den har små bröstfenor, den övre har ytterst en svart markant fläck. Nosen är upphöjd och rundad. På huvudets blindsida (där det inte finns ögon) finns små skäggtrådar som tillsammans med den krokiga munnen är kännetecknande för tungefiskar. Sjötungan har munnen på höger sida. Den kan bli upp till 30-40 cm lång i våra vatten.

I Sverige förekommer den längs västkusten ned till Öresund, men simmar sällan i Östersjön. Dagtid ligger den nergrävd i sanden. Nattetid är den aktiv och det är också då den fiskas. Den söker efter föda främst med hjälp av luktsinnet och sina känsliga skäggtrådar.

Sjötungan äter smådjur som maskar, tunnskaliga musslor och småfisk. Den går nära stränderna under sommaren och kan då påträffas i älv- och åmynningar. Fisken övervintrar på djupare vatten.

Leken sker under april-augusti. Ägg och yngel lever ett liv i det fria vattnet som djurplankton. När ynglen är ca 8 veckor gamla söker de sig till ett liv på botten. Där byter de skepnad till att bli platta fiskar.

Sjötungan är en mycket uppskattad matfisk. Den fiskas med trål och garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Skarpsill

Skarpsillen är en liten sill med skarpa fjäll och precis som sillen slank i formen med ryggfena och utan sidolinje. Den är silverglänsande och känns igen på de skarpa sågtandade fjällen som bildar en ”köl” på fiskens buk.

Skarpsillen kan bli upp till 14 cm lång. Den är vanlig i Skagerrak och Kattegatt men det finns även ett stort bestånd i Östersjön, Bottenhavet och i Bottenviken.

Skarpsillen är en stimfisk och lever på grunt vatten ned till 150 meters djup. Födan består av djurplankton, fisklarver och fiskyngel. Djurplankton rör sig upp till ytan och ner mot botten, och skarpsillen följer efter. Leken sker vid olika tidpunkter för olika bestånd av skarpsill; i Västerhavet leker den under april-juli och i Östersjön under mars-augusti. Äggen kläcks efter en vecka och driver med strömmarna.

Fisket sker med stora redskap som bottentrål, flyttrål, snörpvad eller landvad. Fisken måste hållas ”instängd” ett tag, i snörp- eller landvaden efter fångsten för att den skall hinna tömma tarmen. En stor del av fångsten konserveras sedan hel under handelsnamnen ansjovis eller sardin.

Källa: Sjömatsfrämjandet.

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Skrov

Skrov, inom sjöfartsterminologi, avser de ihåliga flytkraftiga kroppar hos sjöfarkoster som ligger i kontakt med vattnet och bär farkostens huvudsakliga komponenter, utrymmen och passagerare, etc. Skrovet utgör sjöfarkostens sidor och botten, och indelas i diverse olika delar, såsom akter, stäv, köl, etc.

Skrubbskädda

Skrubbskäddan liknar rödspättan och kan till och med ha röda fläckar på ryggsidan. På ryggsidans mitt och utefter rygg- och analfenan har fisken också en mängd skrovliga, vassa knölar. Denna ”skrubbiga” rand har gett fisken dess namn. Undersidan kan vara helt vit men är ofta gråfläckig. Den kan väga knappt ett kilo i våra vatten.

Skrubbskäddan är vanlig i Öresund, Östersjön i höjd med Åland. Den tål bräckt vatten och fångas i mängder runt Öland och Gotland. Den förekommer på alla slags platta, grunda bottnar och kan gå långt upp i sötvatten, till åar och sjöar.

Fisken är en allätare med liten mun och tar kräftdjur, maskar, musslor, tagg-hudingar och småfisk. Under vintern drar den sig ned till djupare vatten.

Skrubbskäddan fångas med bottentrål, ryssjor och garn.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Slätvar

Slätvar liknar piggvar men saknar piggar. Slätvar är tunnare, slankare och lite mindre i storlek än piggvar. Färgen anpassas till omgivningen, från mörkt sandfärgad till nästan svart, ofta med ljusa och mörka fläckar. Slätvaren kan väga upp till 2 kg.

Slätvaren är en typisk kustnära fisk och förekommer på väst- och sydkusten men är sällsynt i Östersjön. Den lever på sand- och blandbottnar på relativt grunt vatten. Slätvarens mun är stor och den äter sill, tobis, kräftdjur, skarpsill och bläckfisk. Slätvar fiskas inte av yrkesfiskare men kommer ibland med i näten.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Stjärtspole

Stjärtspolen är den bakersta delen av fiskkroppen till vilken stjärtfenan ansluter till.

Styrbord

Styrbord är namnet på båtens högra sida sett från aktern (båtens bakre del).

Styrhytt

Styrhytten är rummet där du styr båten och har alla de instrument och hjälpmedel som behövs, så som ekolod.

Tinor

Tinor är cylinderformade burar som sänks ner på botten. I dem fångar man hummer, krabbor eller kräftor. Ett annat namn för dessa burar eller tinor är kupor (kustfiske) och mjärdar (insjöfiske).

Tjuvfiske

Begreppet tjuvfiske används om en privatperson fiskar på en plats eller med ett redskap som man inte får, ofta på någon annans privatägda vatten. Om en yrkesfiskare bryter mot regelverket kallas det istället för olagligt fiske.

Tonfisk

Tonfisken påminner om en stor makrill. Tonfisken är den största av makrillfiskarna och har en strömlinjeformad kropp som är ämnad för snabbsimning. Kroppen är spolformad och huvudet litet. Fenorna kan fällas in i små slitsar för att minska vat-tenmotståndet. Ryggen är svartblå och sidorna silverfärgade. Tonfisken kan väga upp till 920 kg och bli 5 m lång men idag blir tonfisken sällan över 2,6 m i våra svenska vatten.

Tonfisken förekommer då och då i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Den vandrar i stim över långa sträckor. Den närmar sig den svenska kusten under sommaren. Tonfisken är tycker om varma hav men tillhör de få fiskar som kan hålla en konstant kroppstemperatur även vid kallare vattentemperatur, vilket gör att de klarar av våra svenska hav.

Leken sker vid Gibraltar i maj-juni, äggen kläcks efter några få dygn. Efter ett år är tonfisken redan 5 kg tung och växer snabbt. Fisken äter alla slags djur som lever frisimmande i vattenmassan och det är en snabb jägare som driver upp fiskstim mot ytan.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Torsk

Det karaktäristiska för torskfamiljen är att den har tre ryggfenor och två analfenor. Kroppen är lång och huvudet relativt stort. Andra kännetecken är överbett, skäggtöm, ljus sidolinje samt de ljusa eller mörka fläckarna på rygg och sidor. Både färgen och kroppsformen kan variera.

Torskar som lever vid sandbottnar får den typiska grågröna färgen. Torsk från Östersjön är ofta leopardmönstrad. Torsken kan väga upp till 10 kg i våra vatten.

Torsken förekommer i salt och bräckt vatten från Bottenhavet till Nordatlanten. I Sverige är den vanlig i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och in i Östersjön upp till Bottenhavet.

Torsken är en bottenfisk. Den lever på ned till 600 meters djup och är i stort sett en allätare av fisk, kräftdjur, borstmask, musslor och andra bottendjur. Torskens rom och lever tas tillvara och säljs som delikatesser i affären.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Trål

Trål är ett fiskeredskap på båten. Det är ett slags håvliknande nät som dras efter båten för att fånga in fisk. Trål är ett exempel på ett aktivt redskap.

Tråldrag

Tråldrag innebär tiden/momentet från det att man sätter i trålen i vattnet tills det att man tar upp den.

Tusenbröder

Tusenbröder är en benämning på de bestånd av abborrar som lever i näringsfattiga och sura vatten där resultatet blir att det finns väldigt många individer men de är samtidigt väldigt små.

Vattenbruk

Vattenbruk innebär odling av fisk eller skaldjur i hav och sjö så som jordbruket är odling på land. Oftast är vattenbruket utformat så att man odlar fisk och skaldjur i ett inhägnat områden i vattnet.

Vitling

Vitling tillhör torsksläktet. Fisken är ganska långsträckt men har ingen skäggtöm som vuxen. Karaktäristiskt är överbettet och den långa spetsiga nosen samt en svart fläck vid bröstfenornas bas. Ryggen är grönbrun, buken vit och sidolinjen brun.

Vitlingen väger upp till 0,5 kg i våra vatten. Vitlingen är allmän i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt men mindre förekommande i Öresund och södra Östersjön. Den lever mest på grunt vatten, ned till 100 m men under vintern simmar den gärna djupare.

Födan består främst av småsill, kräftor och mask. Vitlingen leker januari-juni och ägg och yngel lever fritt i vattnet, ganska nära ytan. Som yngel gömmer sig vitlingen för större rovfiskar bland brännmaneternas trådar. När den sedan blir vuxen äter den räkor, borstmaskar och småfisk. Vitlingen fiskas med trål- och snurrevad eller krok.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Vittja

Att vittja innebär att man tömmer näten, burarna eller liknande på fångst. Antingen gör man det direkt på båten eller så gör man det på land men det sker alltid för hand.

Ål

Ålen har en ormlik kropp. Den saknar bukfenor och de mycket små fjällen ligger insänkta i huden. Färgen skiftar under de olika utvecklingsstadierna. Som fullvuxen har den svart rygg och gul eller vit buk. Honan blir störst och kan väga upp till 5 kg och bli 1,5 m lång. Hannen blir endast 30-50 cm lång.

Ålen förekommer i nästan hela Sverige, både utefter kuster och i inlandet. Dock inte i fjällregionen eller i vissa delar av sydsvenska höglandet.

Alla ålar leker i Saragassohavet. Larverna följer sedan med Golfströmmen till Europa. Vid ca 3 års ålder når de Europas kuster och kallas då glasål. Honorna går sedan upp i sött vatten medan hannarna oftast stannar kvar vid kusten. Efter 5-7 år startar hannarna vandringen till lekplatserna i Saragassohavet. Honorna måste växa ytterligare flera år innan det är dags att ge sig av.

Ål anses som en stor delikatess och äts rökt, inkokt, luad, halmad, som ålasoppa mm.

Ålfisket bedrivs i april-december med ryssjor, tinor och krok. Ål odlas också och är god att äta året om.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.

Öring

Öringen liknar laxen, men har fler prickar. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole.

Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida. Arten skiljer sig mycket i utseende och storlek från bestånd till bestånd, men den kan väga upp till 50 kg och bli 110 cm lång. I våra vatten kan den nå en vikt av 15 kg.

Öringen påträffas över nästan hela Sverige i olika bestånd; havsöring, insjööring och bäcköring. Beroende på var de lever skiljer man på öringar som är havsvandrande eller lever i insjö respektive bäckar. De havsvandrande bestånden har, precis som laxen, kläckts i sötvatten och efter några år vandrat ut i havet.

Öringen är en god matfisk och har ett lätt och fint kött, ofta rött.

Källa: Sjömatsfrämjandet

Läs mer om andra arter i fliken Under ytan.